Pappor olämliga för små barn??

Nej, det förstår jag inte varför det skulle vara.

Men frågan är varför ditt ex säger så. Var det en ful skilsmässa? Är hon mycket bitter? Eller har du nyligen träffat en ny?

Jag tror att hon är rädd för att inte längre vara barnets nummer ett. Hon har ju varit det hittils (antar jag) och trivs säkert med det. Det kan nog kännas som att hon tappar greppet ifall barnet är mer hos dig.

Med det inte sagt att hon har rätt. Men ibland kan det vara bra att förstå känslorna bakom någons reaktion för att kunna gå vidare och argumentera för barnets rätt till sin far.

Nej, mormor och mostrar har (oftast) ingen ambition att själva vara nummer ett för barnet utan de nöjer sig glatt med att komma i andra hand. Men en pappa vill antagligen vara lika viktig för barnet som mamman är och därför utgör han ett hot mot mammans särställning.

Men du har en poäng i att det såklart är lättare att lämna barnet hos någon man har ett mer stabilt förhållande till.

Kontakta familjerätten för att försöka få ett vettigt umgängesschema som är juridiskt bindande. Vägrar hon så kan du ta kontakt med en advokat och stämma henne.

Ett helt ovetenskapligt råd är att du får ställa upp och fjäska lite för henne. Hon låter helt enkelt som en osäker mamma. Beröm henne och berätta hur bra du tycker hon är som mamma, hur viktig hon är för dottern osv. Er relation blir bättre och ni hittar lättare lösningar ihop. Att göra det oväntade vid en konflikt ger ofta rätt stort resultat. Självklart ska du inte ljuga utan bara hitta det som faktiskt är fint i hennes mödraskap. Pappor är superviktiga för barnen och du ska självklart gå före mormor eller annat. Men prova den mjuka vägen först. Var den större människan och stärk mamman...

Sitter i samma sits där mamman ställer sjuka krav oh när jag säger ifrån så får jag inte träffa min dotter. Orsaken är att jag är ihop med hennes fd kompis. Kommer lämna in en stämningsansökan till tingsrätten och kommer vägra att gå till familjerätten då de inte ser på barnets bästa utan lyssnar mer på mamman. Stå på dig för det kommer jag göra. Hon har inte rätt att bestämma sånt själv.

Eftersom barnet har sin mamma OCH sina syskon där hen bor nu så tror jag det kan vara svårt att i dagsläget få mer än det vanliga varannan helg-umgänget eller den utformning ni har nu. Mamman har varit den viktigaste personen i barnets liv och syskon är något som anses vara viktigt. Om barnet är mer hos dig så vinner det i form av kontakt med dig men förlorar viss kontakt med både mamman och syskonen och barnet förlorar kontinuitet vilket är en viktig punkt i en domstols utredning av vårdnad.

Jag har oerhört svårt att se att de skulle döma till ett växelvis boende för ett så litet barn och det handlar inte om att du skulle vara en dålig förälder. det finns en ganska stark praxis när det gäller så små barn. Dessutom delar man oerhört sällan på syskon.

Här kan man också fråga om det verkligen är till barnets bästa att du stämmer henne? Det har snarare visat sig att de som varit i rättstvist med varandra samarbetar sämre. Sämre samarbete i sin tur kan göra det ännu mer olämpligt med växelvis boende och gemensam vårdnad.

Jag skulle börja vägen med att försöka komma överens med henne, Jobba på relationen till mamman och i sista instans be om att få gå i samarbetssamtal med den genuina viljan att ni ska vara bra föräldrar tillsammans. Jag är övertygad om att du har bättre chanser då.

Alltså min dotter har inga syskon hos mamman dock har hon ett syskon här hos mig

Eftersom barnet har sin mamma OCH sina syskon där hen bor nu så tror jag det kan vara svårt att i dagsläget få mer än det vanliga varannan helg-umgänget eller den utformning ni har nu. Mamman har varit den viktigaste personen i barnets liv och syskon är något som anses vara viktigt. Om barnet är mer hos dig så vinner det i form av kontakt med dig men förlorar viss kontakt med både mamman och syskonen och barnet förlorar kontinuitet vilket är en viktig punkt i en domstols utredning av vårdnad.

Jag har oerhört svårt att se att de skulle döma till ett växelvis boende för ett så litet barn och det handlar inte om att du skulle vara en dålig förälder. det finns en ganska stark praxis när det gäller så små barn. Dessutom delar man oerhört sällan på syskon.

Här kan man också fråga om det verkligen är till barnets bästa att du stämmer henne? Det har snarare visat sig att de som varit i rättstvist med varandra samarbetar sämre. Sämre samarbete i sin tur kan göra det ännu mer olämpligt med växelvis boende och gemensam vårdnad.

Jag skulle börja vägen med att försöka komma överens med henne, Jobba på relationen till mamman och i sista instans be om att få gå i samarbetssamtal med den genuina viljan att ni ska vara bra föräldrar tillsammans. Jag är övertygad om att du har bättre chanser då.

Jo fast då får du nog sluta älta om hur diktatorisk hon är och försöka se bortom det, du har fått ganska fina råd här (inte stäm henne råden, utan de andra) Kan t.ex diktatorisk betyda överdrivet rädd om barnet? Hur tacklar du det bäst osv ... Du är ju uppenbart en vuxen människa med barn sedan innan.

Du låter som en klok och engagerad pappa. Dokumentera alla hennes hindranden av umgänget och alla gånger hon lämnar bort barnet utan att erbjuda dej mer tid. Samma med alla gånger hon vägrar informera dej om saker som rör barnet osv. Dokumentera allt. Denna mamma skjuter sej själv i foten och riskerar både boende och vårdnad om hon fortsätter begränsa umgänge utan orsak.

Ett tips här är att tänka och agera i sakfrågan och inte gräva ner dig i bitterhet och agg mot mamman, jag förstår precis hur du vill ha det, med två engagerade och samarbetsvilliga föräldrar som kommer väl överens och sätter barnet främst, så vill nog alla separerade föräldrar ha det, men det kräver att båda jobbar för det, en kan inte göra det ensam och går det inte så får man göra det näst bästa.
Se till att man själv agerar utifrån sin vision, det är det enda man kan göra.
Så ställ krav på mamman, du behöver inte gå på tå för henne, du har samma rätt som hon har, och lyssnar hon inte så använd samhällets resurser.
Men var noga med att skilja på vad som är i barnets bästa och vad som är dina egna känslor inför den här människan.
Det är viktigt att aldrig tappa fokuset i för vem du gör det här främst, det är för ditt barn, för ditt barn har rätt till sina båda föräldrar.
Resten är sekundärt.      

Ok för din och din dotters skull ska jag dra en psykologisk teori. Det handlar om en dans. Om hon och du rör er likadant hela tiden kommer inget att ändras. Det finns bara ett sätt för dig att ändra er "dans" och det är att du börjar "röra" dig på ett nytt sätt. Jag vet såklart inte vad du provat med mamman, du kanske redan testat att vara väldigt berömmande och positiv mot henne? Om man är i ett låst läge så måste man ändra något och det är faktiskt lättast att ändra på hur man själv beter sig. Mitt förslag var bara att testa den snälla vägen innan man tar den aggressiva. Och med snäll menar jag inte undfallande och undergiven.