Hej allihopa! Usch alltså, jag vet inte var jag ska börja nånstans, jag har gråtit sen jag var hos min BM i måndags.... När jag kom dit så försökte jag först vara tapper som vanligt, men sen bara brast det och jag berättade hur jag kände på riktigt. Hon såg väldigt bekymrad ut och sa att hon tyckte att jag skulle gå till deras psykolog för att få prata, och så sa hon att hon skulle prata med läkaren på mvc om att sätta igång mig tidigare.. So far so good... Sen gick vi igenom min förlossningsjournal eftersom jag har pratat med henne innan om att jag upplevde vissa delar med min förra förlossning som väldigt jobbiga, och jag har väl lite förträngt det, men nu när det börjar närma sig har jag känt att jag vill ha hjälp att planera inför denna förlossning för att det jobbiga inte ska upprepa sig. Alltså jag var inte så rädd, utan kände mer: ok det kommer bli skitjobbigt men jag kommer klara det igen om jag får hjälp så att det inte blir som förra gången! Jag fick svar på många frågor jag hade och det var väldigt skönt att gå igenom allt. Däremot kunde hon inte förklara varför de saker jag upplevt som såååå jobbiga hade varit det. ( allt som hade med att bm var nere och pillade, kollade status och satte skalpelektrod osv var VIDRIGT, jag fick ångest och bara skrek och grät, sparkade undan henne osv. Det var 20 ggr värre än värkarna! Sedan var utdrivningen riktigt jobbig och jag tappade kontrollen fullständigt, hade verkligen dödsångest och trodde att nu dör jag. Han drogs nämligen in igen väldigt mycket mer än normalt vid varje kryst och det kändes liksom som att kroppen motarbetade sig själv. När hans hjärtljud plötsligt gick ner väldigt mycket stoppade bm in båda händerna och drog ut honom, varpå slidkransen klämdes av och följde med ut. Den smärtan var helt sjuk verkligen. Men sen fick jag ju sonen på bröstet, de gav mig en spruta av nåt slag upp i slidan och sen låg jag där och blev sydd i typ 1,5 timme.) hursomhelst, under besöket i måndags skulle bm även göra en gynundersökning på mig eftersom jag har så ont därnere, har besvär av en flärp som hänger ut, slidkransen som inte gick att sy fast osv. Besvären har blivit värre och värre sen förlossningen men jag har fått rådet att försöka slappna av och att tänja och försöka ha sex ända. Vilket jag uppenbarligen har haft men nu går det ju inte alls. Får inte in ett finger, får ont av att torka mig. Jag har tänkt att det är på grund av flärpen och att jag är känslig för att jag är gravid, men ack så fel jag hade....... Under undersökningen var jag veta 1. Min bäckenbottenmuskulatur är den starkaste bm sett och är enligt henne låst och spänd. Hon kunde inte ens gå in och göra en inre undersökning, jag höll på att svimma för att det gjorde så ont när hon pillade. Hon sa att det inte är konstigt att jag har huvudvärk. 2. Hon konstaterade att jag har något som heter vestibulit. Vilketvenkelt förklarat är att slemhinnorna blivit så skadade att massor av nervändar skapats och signalerar smärta vid beröring till hjärnans smärtcentra. Typ. Har aldrig hört talas om detta innan. Jag blir såklart jätteledsen, för det visar sig när hon berättar vad man kan göra åt det att jag ju gjort precis tvärt om, istället för att låta underlivet vara och slemhinnan vara och låta bli att ha sex har jag liksom tvingat mig till det ändå, vilket enligt bm gör saken värre. Sedan sa hon att nu fick vi förklaring till varför det var så svårt för mig att krysta ut sonen. Det var bäckenmusklerna som jobbade emot och drog in honom. Och undersökningarna, ja gynundersökningar med vestibulit är ingen hit helt enkelt och det förklarar ju verkligen varför jag upplevde det som så hemskt... Så, nu sitter jag verkligen i en riktig rävsax. Jag är ÄNNU mer orolig, ledsen, deppig. Känner absolut ingen som helst glädje för graviditet längre, ser knappt fram mot att få barn igen heller ser bara det jobbiga och onda i allt oc vill att det ska ta slut. Under veckan som varit har jag växlat mellan att gråta, vara helt apatisk eller ha panikkänslor. Känner mig som ett psykfall. Men, lösningsfokuserad person som jag är tog jag tag i mig själv för några dagar sedan och började läsa läsa läsa. ALLT om vaginism, vestibulit och om igångsättningar. Det känns ju helt omöjligt att göra en igångsättning nu. Det blir mycket fler undersökningar för det första, plus att mina problem med underlivet med största sannolikhet kommer förvärras ännu mer efter en till förlossning. Dessutom om jag spänner mig ännu mer och är rädd kanske det inte går alls att krysta och då är ju risken att jag måste akutsniattas. Så, ett alternativ återstår, det som jag absolut inte velat vara med om innan känns nu som det enda alternativet, det som kommer göra minst skada. Planerat kejsarsnitt... Hua! Men, i Borås som jag ska föda verkar det svårt att få ett kejsarsnitt om man inte har ordentliga medicinska skäl. Vet inte om mina skäl räknas som tillräckliga. Vad sjutton ska jag ta mig till egentligen???
