Min man är döende i cancer. Han har blivit mycket sämre så det är inte långt kvar så mycket vet vi.
Men hur vet man när det är dags? Vet man alltid innan att nu, de närmaste dagarna kommer det ske? Min värsta mardröm är att han dör i sömnen bredvid mig.
Min pappa dog i cancer.. Några dagar innan började han att hallucinoera och såg personer som inte fanns i rummet.. Han sa bl.a. att sankte per va på toan och han va inte ens troende.. Beklagar att det gått så långt det är aldrig kul.. Styrke kram
Min låsaspappa dog i cancer för snart 4 år sedan, då bodde han och mamma på sjukhuset. Innan han gick bort sa läkarna 3 veckor innan att det var nära, och då satt min mamma och hans mamma vak. Fick många samtal av mamma och det blev jag spenderade stor tid på sjukhuset jag också, men en dag ringde mamma och sa till mig och mina syskon att vi skulle komma in på en gång, att du är det nära på riktigt. Vi hade ca 45 min resväg, och vi hann vara där i en kvart ungefär sen gick han bort.
Mamma sa att hon bara kände det på sig och såg det på honom, att hans mellanrum mellan andetagen blev längre, och att han såg, kanske låter konstigt nog för många, rofylld ut.
Så jag tror nog att man bara vet.
Styrkekramar!
Min syster dog nyligen i cancer hon blev dålig på två veckor... Riktigt dålig. Men var främst de 4 dagarna innan som var värst. Hon kunde bara dricka, fick blå fötter två dagar innan hon gick bort vi maskerade dem, benen blev med sämre svullnade och ögonen sjönk in, läpparna blev vitare och torra och ansiktet smalnade av... Hon liksom var inte med i blicken el orkade något de sista två dagarna. Sista dagen sov hon mest fast med öppna ögon som barn gör ibland. Hon fick ångest då hon fick svårt att andas men fick hjälp, var morfinet med som gav ångest hon fick så mycket på slutet. Sen somnade hon in lungt och stilla var en lättnad att se hur fridfullt det var och se hennes kropp sluta kämpa. Hon frågade på morgonen "hur länge ska det hålla på? Det räcker nu!" Hon visste att det var nära och ville bara få ett slut. Beklagar din situation vi satt länge kvar när hon gått bort och kramade och tröstade varandra. Men läkarna sa till oss den dagen att det handlade om timmar. Jag önskar att cancer inte fanns att man kunde bota och att ingen ska behöva gå igenom detta!!! All styrka och kraft till dig i din svåra tid. Alla patienter reagerar olika och min syster hade blodproppar som förvärrade det hela. Hon kunde inte få rätt mediciner blev moment 22. Kram till dig och era nära.
Min morfar somnade in på 1 timme , personalen var där 5 på morgonen när dem kom in 6 på morgonen var han borta ... Tråkigt och jobbigt för er, det är en hemsk sjukdom ...
Tack för alla svar! Det är fruktansvärt jobbigt just nu att gå och vänta och t.o.m. hoppas att det ska hända snart. Han har så ont och hans kropp är så trasig nu.
Nu har han inte ätit sen i söndags och han dricker dåligt. Hans ansikte har sjuknat ihop och väcker vi honom inte eller är väldigt högljudda så skulle han sova jämt. Han var vaken sammanlagt ca 1½h igår och blir svagare och svagare för varje dag som går, sen blir han piggare ett tag innan nästa kommer.
Läkaren sa i januari att nu verkar det som han är inne i slutet men han piggade på sig. När jag frågar hur det kan bli så får jag bara svaret att han inte kommer bli bättre. Så mycket har jag liksom redan förstått.
MIn fru somnade in för 5 år sedan när hon var 38 år gammal. Hon var hemma och vi hade hjälp som tittade till emellanåt.
Jag märkte bara att hon blev svagare och svagare, sista tiden låg jag bredvid henne och min övriga familj var hemma fast inte i sovrummet. Den sista tiden fick jag med henne, hon började andas långsammare och långsammare, helt lugnt för att slutligen dra sitt sista andetag. Jag låg bara kvar och höll om henne en stund, vet inte om det var 5 minuter eller 20? Sedan sade jag till övriga i familjen och så ringde vi hjälpen som kom och gjorde i ordning henne för ett farväl från oss alla och våra tre barn....
Efter dösfallet kände jag en stund av lugn, nu var det över, den psykiska stressen som jag levt med de senaste månaderna har satt sina spår utan sömn. Det var nästan så jag skämdes över att hon nu somnat in och jag vart lugn. Men senare efter återhämtningen kommer saknaden med sorgen.
/Kram
Hej ts!
Jag beklagar verkligen din mans sjukdom. Det är alltid svårt när någon nära anhörig står inför slutet på det här sättet, inte minst när man befinner sig hemma och kanske har mindre stöd i sjukvården än man skulle önska.
Jag arbetar som sjuksköterska på en avdelning som behandlar cancerpatienter (primärt leukemier och andra blodsjukdomar), och ganska ofta har vi patienter som kommer in till oss för att avlida, eller blir så svårt sjuka under/efter behandling att vi inte kan göra något.
Det är som din läkare säger omöjligt att veta riktigt hur fort det går, och ibland kan man, som med din man, se en förbättring under en tid innan personen tacklar av ordentligt. Det finns inget riktigt svar på varför, men det är relativt vanligt. Jag hoppas ni kunde ta tillvara på den tiden, den brukar kännas värdefull i efterhand.
Du har fått många "bra" tecken att vara uppmärksam på här i tråden redan. Det vi ofta uppmärksammar är att fötter, ben och händer blir kallare. Ofta blir de också lite bleka och blåa i hudtonen i främst ben och får en lite marmorerad struktur (blodkärlen träder fram mot den bleka huden). Andningen brukar bli tyngre och långsammare. Ibland upplever den döende ångest, och då märks det om personen är vaken på osammanhängande mummel eller tal, eller på motorisk orolighet. Den döendes utsöndring av urin och avföring brukar också sluta en kort tid innan döden inträffar, något dygn innan ofta. Man kan också märka att den döende är varm, har feber. Aptiten och lusten att äta och dricka brukar också försvinna några dagar innan. Ibland önskar anhöriga då att näringsdropp eller vätskedropp tillförs, men den döendes kropp kan sällan tillgodogöra sig det och därför brukar man ofta undvika att ge sådant i det absoluta slutskedet. Däremot kan man utföra munvård, med vatten, mjuka tussar och saliversättningsspray, vilket ofta ökar välbefinnandet mycket!
När döden är väldigt nära förestående får ögonen nästan som en blek hinna, näsan bleknar och läpparna går från rödare ton mot blåare, ibland med bleka ränder runt. Ögonen sjunker ofta in lite, och den döende blir stelare och orkar inte med särskilt mycket rörelser eller vändningar. Ibland kan den döende också "vakna till", vilka ha något att dricka eller äta, prata lite eller så det sista dygnet. Det är ett relativt vanligt fenomen och skall inte tolkas som att allmäntillståndet har förbättrats, utan är en del i förloppet.
Hur hemskt det än kan låta hoppas jag att det får gå snabbt för din man att avsluta istället för ett utdraget förlopp. Och jag hoppas att det här är till någon hjälp för dig i er svåra stund.
Styrkekramar till dig!
Tråkigt TS att inte få bra svar från läkaren. Vi fick veta när det var mindre än en vecka kvar då sa de det till oss. Förstår din känsla att vilja att det tar slut. Mot sluttet hoppades vi att det skulle ta slut för min syster, man såg hur hon kämpade för var andetag kändes så grymt att se.
Jag hoppas ert lidande inte blir långt du verkar ha en kämpe som klarat sig så länge och kommit igen. Men har han nu slutat äta och dricka kanske det inte är långt kvar så som du beskriver det hela. All styrka till dig!!!
Vad säger behandlande läkare och övrig personal?