Hur tänker ni som inte tar med er bonusbarn på semester?
Hej!
Mina föräldrar skilde sig i tonåren och min pappa träffade sedan en ny som också hade barn sedan innan. Så, jag har egen erfarenhet som barn av hela bonussituationen. Jag var med på skidresor etc ibland med min pappas sida, ibland inte. Som vuxen har jag skilt mig och har 2 barn med min exman och nu ett gemensamt barn med min nya. han har två barn sedan innan. Båda våra ex har nya partners, en med och en utan barn. Vi har levt tillsammans i dessa konstellationer i 5-6 år nu.
Jag måste säga att jag inte riktigt förstår ts/många andras inställning avseende att man alltid skulle ta med alla barn på alla semestrar/olika utflykter/roliga saker man gör.
För det första har ju våra egna barn sedan innan en till förälder (!) som också tar med dem på roliga saker/resor, som vårt gemensamma barn inte får åka på. Hen har ju "bara" oss. Det skulle väl i sin tur vara "orättvist" att hen bara fick göra hälften så mycket roligt som sina halvsyskon?
För det andra kan och vill inte vi planera hela vårt liv utifrån när de större barnen är här. När de är här gör vi en del roligt och när de inte är här gör vi också roligt för vårt gemensamma barn och för oss själva. Vårt ligv står ju inte still 50% av tiden. Det vore ju orimligt.
För det tredje är ju vårt gemesamma barn yngre än de andra så det passar ypperligt att göra vissa saker med bara hen.
För det fjärde, vi har inte råd att ALLTID ta med alla på ALLT, utan jag ser det som att jag gör 50% för mina stora, precis såsom jag skulle om jag bodde med deras pappa. Då skulle jag också bidra med ?50%? i ork och tid och pengar. Det är för mig helt ologiskt att för att man har skilda föräldrar så skulle man förvänta sig att få göra dubbelt så mycket resor för att man alltid ska följa med både mamma och pappa. Återigen, hur skulle det i sin tur vara rättvist för vårt gemensamma barn som skulle få göra mycket mindre än sina halvsyskon med de "enda" föräldrar hen har?
Känns som att debatten här på familjeliv alltid blir så hätsk avseende att det skulle vara så synd om alla barn som lever med sina föräldra 50% och att man är i princip genomond om man inte tar med sina egna tidigare/sin partners tidgare barn på precis allt och älskar partners barn såsom sina egna. Fånerier tycker jag personligen. Jag är inte min partners tidigare barns mamma och jag kom in i deras liv mycket senare och på fullständigt andra premisser än när jag födde mina egna. De har en egen mamma som älskar dem. Är det så att alla älskar alla, toppen. Om inte så får man precis såsom i resten av livet hitta strategier för att hantera det på.
Det finns många olika lösningar på att leva och ha barn ihop. Och alla olika konstellationer måste hitta sin väg utifrån sina unika förutsättningar avseende ingående vuxna, barn, boende, arbete och ekonomi. Det finns inte en väg som är rätt.
