Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Fast har man en regel bör man väl kunna argumentera dess existens? Det är väl ett diskussionsforum där man får tåla att man får de val man själv väljer att gå ut med ifrågasatta?

Jag har skrivit om min åsikt kring hur jag tycker man bör ta hand om barn i en 'bonusfamilj'. Som svar fick jag mest kommentarer om att jag måste vara en dålig förälder som ville 'dynga över' (av ordvalet förstår du nog vem det är) ansvaret på min 'nya'. Vad säger det om respekt för andras liv och val? Såg aldrig dig stå i bräschen för allas individuella val då... . 

Ni som alltid vill ha era barn i sängen, hur löser ni sexlivet? 

Varför ska barnen vara i fokus? Varför inte alla som hör till familjen, dvs barnen, bonusmamman och pappan? Det finns ingen som ställer upp på att alltid komma sist på prioriteringslistan. Ingen normalt funtad människa går med på det. Lev ensam med era barn eller skilj er inte från början, om det är så hemskt att någon annan person än era barn kan vara viktiga i er fd mans liv....

Ok, då har vi olika åsikt då hårddraget. Kan ju såklart variera sånt där.

Om jag ligger och dör av en infarkt så prioriteras ju inte ungen som har spillt saft..

Jag menar känslomässigt och med "ofärdiga" barn. Dvs små barn och deras känslor går före de vuxnas behov och känslor av ego karaktär osv. 

Men det är klart att sånt inte är ok på nån front, det tror jag inte det är många som tycker, i en familj bryr man väl sig om varandra.
Samtidigt ger det en felaktigt bild att stapla upp exempel, det blir för svartvitt, allting beror ju på omständigheterna.
Min fru var inlagd vid ett tillfälle, samtidigt som jag satt vid hennes sjukbädd, hon var inte allvarligt sjuk, men i behov av sjukhusvård, och självfallet ville jag vara där för henne. 
När jag satt vid hennes sjukbädd ringde sonen och grät för han hade så ont i magen, och jag känner min son, jag hör när det är allvar, så jag satte mig i en taxi och hämtade honom, det visade sig att han hade fått blindtarmen samtidigt, i det läget stannade jag hos min son, som var 8 år, och som hade ont och var rädd, framför att sitta hos min fru som faktiskt kunde hantera sin sitaution bättre eftersom hon är vuxen och inte hade ont på samma sätt. 

Min fru är politiker och jag skulle aldrig drömma om att så emellan henne och hennes jobb, men när jag fick njurstensanfall en natt innan hon hade ett viktigt möte, så fick hon faktiskt ställa in.

Allting handlar om omständigheterna runtomkring, men som generell regel gälla att barnen går först här hemma, just för att dom är barn och kan inte förväntas klara samma saker som en vuxen kan hantera.         

Hemma skall de känna att de är nummer ett för sin pappa.

Så du tycker att barnen skall härdas i hemmet och ha det mindre bra och inte tro att de betyder mest för sina föräldrar???? Då går det säkert bra för dem i livet..... INTE

Jag har inte skrivit att de ALLTID skall stå i centrum men att köra ut dem ur sovrummet och styra och ställa och göra barnen otrygga är hjärtlöst mot barn som redan varit med om en separation.      

Halmgubbeargumenten haglar tätt ser jag...

Handlar inte om det. Handlar om att ha det på ett sätt och sen bli undanskuffade och icke önskvärda när pappa hittat en ny brud. Sen att man får fortsätta existera, men inte är 100 % accepterade är inte så byggande för självkänslan.

Svårare är det inte.

Hoppas alla styvmammors biobarn får uppleva samma känsla. För den är ju "normal" och då måste ni önska era egna barn samma bemötande och nedbrytande hemmiljö.

Sådana här trådar får mig att hoppas, önska och jobba för att min man och jag alltid ska vara tillsammans så mina barn inte får en så hemsk människa i sina liv!!! Fan, det gör till och med ont i hjärtat av empati för de stackars barnen!

TS, jag tänker inte hata dig. Allt du skrev...det kunde lika gärna vara jag.

Det är jag och vi i varenda beskrivning. Allt det där har vi upplevt och gjort. Biomamman är iof inte psyk sjuk..hon har ADD i min historia. Också ointresse av barnen så att allt förväntas lämpas på mig i slutändan. 

Den stora hade och har uppmärksamhets problem, den lille var också ett tjurigt och tyst troll. Visade sig efter några år att han har ADHD. Nu fattas det bara att den stora har något mer än bara uppmärksamhetsproblem.

OCH jag älskar inte mina bonus barn. Men jag är ändå trevlig, sköter dom samt ger dom en känsla av familj. Men jag älskar dom INTE. Jag älskar mitt eget barn vi har gemensamt. 
Jag har gått igenom såååå mycket under nästan ett decennium. Har bonusbarn som tycker om mig...och ibland kallat mig för mamma. Har poängterat att dom får kalla mig vad de vill men att de har en egen riktig mamma. 

När jag handlar kläder till mitt eget barn..då kan det slinka med något till bonusbarnen med. Bara för att det var bra pris och ser snyggt ut, liksom passa på.

 Tänk att biomamman till och med gick till rätten för att få slippa ha barnen så ofta. Vilket patetiskt fall.

Så nu sitter jag här med allt över halsen. Bonusbarn som bara vill ha uppmärksamhet, är borttappade, har mentala handikapp, kräver, är otacksamma, vill bara vara i familjen när det passar dom, vara falska och ljuger...syftar på den stora.  

Den stora har otroligt nog viljat att jag adopterar väldigt länge nu. Och önskemålet står fortfarande kvar...och vill liksom inte träffa sin biomamma mer. Men jag vill inte adoptera. Min man och barnen...samt vissa andra förväntar sig detta.