Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Jag anklagar inte, det är den bittra sanningen. inget jag någonsin önskar någon och speciellt inte mina bonusbars mamma. Jag önskar att hon skulle vara frisk och finnas till för sina barn. Nu så är hon tyvärr inte det.

Och jag ser mig absolut inte som en hjälte, jag är bara någon som gör så gott jag kan av en ur kass situation. Men hela poängen är ju att det aldrig är tillräckligt på fl om man är bonusförälder. Man ska älska bonusen, men inte för mkt för då kan man konkurrera med biomamman. Man ska alltid finnas till, men man får absolut inte lägga sig i, för då är man antingen den onda styvmodern eller har en mesig man.

För att svara på sovrumsfrågan. När alla sov i samma säng så fungerade skitdåligt, ingen sov bra och alla störde varandra. På dagarna var alla griniga för att alla hade sömnbrist, i synnerligen barnen. Med egna sängar så stör man inte varandra och vardagen blir betydligt lugnare. 

Självklart får barnen gå in i sovrummet om någon vuxen är där om de vill fråga något, eller om de frågar innan om de får hämta något där inne. Vaknar barnen på nätterna så går deras pappa med dem till sin säng och stoppa om dem och klappar på dem till de somnat om igen.

Som jag skev i inledningen, jag är väl medveten om att barnen inte har bett om att hamna i denna sörja. Vi försöker tänka långsiktigt på barnen, där målet är att barnen ska må bra i slutändan, trots deras föräldrars separation och deras sjuka mamma. Dessa barn behövde rutin och ordning, hur hårt det än kan låta. Detta tillsammans med uppmärksamhet, värme och kärlek kommer skapa grunden för tryggare barn. Vi hade gjort dem en björntjänst om vi hade låtit det fortgå som det var.  

Barnen är nu 5 och 7 år. Mamman har tack och lov inga fler barn. Det har på hennes begäran och med socialen inblandad gjorts försök att låta henne ha barnen betydligt mer än vad hon har i dagsläget. Det slutade bland annat med att hon inte hämtade sina barn på dagis/skola, förän 45 min efter stängningstid och då fröknana hotade med att ringa socialen och låta dem hämta barnen.

Jag håller helt med dig, självklart ska man ta hand om sina egna barn, Och det har även min man gjort, trots att situationen han befann sig i höll på att knäcka honom. jag tror och hoppas att du inte lever nära någon som har en grav psykisk sjukdom och som gör allt för att skapa kaos runt omkring sig. Det kan gör vem som helst helt maktlös. Är du dessutom man i denna situation så har du en jävla resa för att få myndigheter att tro på dig.

Vi sa att det var ett rum som man inte lekte i och om barnen gick in i rummet på dagen så avledde vi dem genom att visa dem något annat, eller leka med dem i de övriga rummen. Var inte speciellt svårt alls och gick helt konfliktfritt. På nätterna så var det ca en vecka som det var ett väldans springande för min man tillbaks till deras rum, eftersom de försökte krypa ner i vår säng så fort de vaknade, men sen gick även detta över. Nu kommer de bara på nätterna om de vill något eller har drömt en mardröm eller liknande, 

Ni som alltid vill ha era barn i sängen, hur löser ni sexlivet? 

Om vi gått och lagt oss så får de gå in, men de får inte krypa ner i vår säng. Som situationen var så hade vi inget val, antingen barn jämt i sängen eller inte alls.

Du läser in en hel del som inte jag överhuvudtaget inte har skrivit. Jag tycker det är skrämmande. Du tycker att alla barn ska få träffa sina föräldrar och att det inte finns något undantag för detta? Det gör mig riktigt förbannad, du med din silkeshandskar, som gör allt rätt och prioterar dina bonusbarn över allt annat. Det är väldigt konstigt att du trots allt du har "läst mellan raderna" inte kunnat läsa att jag inte mer än något annat skulle vilja att dessa barn skulle kunna få spendera tid med sin mamma på ett sätt som de inte tar skada av. Att du lyckas komma fram till att jag har kört över deras mamma för att ??? Ja, varför tror du att
vi jag har gjort det? För att jag vill ha barnen för mig själv? Hur får du ihop det med att jag hemsk som jag är vill ha lite ensamtid med min man? Den enda anledningen att barnen träffar sin mamma minimalt är för att hon skadar sina barn. Vi pratar aldrig illa om barnens mamma inför barnen, vi uppmuntrar dem till att ha den kontakt de kan via telefon och brev och då och då umgänge. 

Jag tycker det är jätte spännande hur vissa kan tolka det jag har skrivit är att jag har gått in som en ångvält och ändra hela barnens världsbild för min egen skull. Trots att detta faktiskt står. Men det räcker tydligen fortfarande inte? För jag ska älska och ta hand om dem bättre än och ännu mer än en biologisk förälder, annars kan jag bara skita i det hela? Och detta ska jag göra från första stund!? Det är konstigt att ni glömt att kommentera att jag minsann inte får ge upp och gör slut på förhållandet! För då skulle dessa barn förlora den andra personen som de självmant kallar för mamma...