Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Jag med och jag tycker att det låter horribelt att barnen inte ens är välkomna in i sovrummet.

Jag med och jag tycker att det låter horribelt att barnen inte ens är välkomna in i sovrummet.

Ajajaj, sådan åsikter fick en 'gruppering' av styvmammor att rikta sin kollektiva ilska mot mig...

Att det är synd om barnen att ha en psyksjuk mamma är ju självklart. TS ger ett lite splittrat intryck där hon säger sig sätta barnen främst, samtidigt har lite konstiga regler (som att förbjuda barnen från ett rum) och oftare tycker de är 'skitjobbiga' än mysiga..

Att mannen håller på att gå in i väggen är ju svårt att avgöra vad det betyder. Men jag har själv rått en vän skilja sig från sin psyksjuka fru för att inte yttterliggare dras in i hennes problem (jag tyckte det var viktigast att barnen iaf hade EN förälder de kunde lita på och som viktigast av allt fanns där för dem). Det kan vara väldigt tungt att bli indragen i någon annans problematik kring psykisk ohälsa. Men överlag, ev personliga psykiska probem åsidan, anser jag att det ofta är männens mesighet som är själva grundproblemet i dessa trådar.

Man kan inte välja vem man blir förälskad i, men man kan alltid välja hur man agerar. Gillar man inte barn är det nog ingen bra idé att bli tillsammans (än mindre flytta samman) med någon med barn....  

Därav skulle jag vara väldigt restriktiv mot att bli tillsammans med någon utan barn... Det är väldigt svårt att föreställa sig hur det är att leva med barn om man inte har några, samt att om kvinnan jag träffar har barn så delar vi ju på ansvaret (om än på lite olika sätt) för alla. Ingen 'drabbas' mer än den andra.. (iof funderade jag med ett barn på att flytta ihop med ngn med tre barn tidigare så då hade väl jag 'drabbats' mer...).

En förälder har nog också ett annat perspektiv på det här med 'tid utan barnen'. Visst vill man ha det ibland, men tror att en 'ny' utan barn har ett mycket större önskemål där generellt. Vet inte var du fått det ifrån att hon skall behandlas som ett hembiträde, men jag är iof inte intresserad av ngn som hyr plats i min bostad (som jag sett ngn argumentera för) utan vill leva tillsammans fullt ut. Alla får iof göra som de vill gällande detta, men just när det kommer till barn skall man nog vara mycket medveten vad man ger sig in på.

Ja men varför tror du att folk här ska hata dig? Det fattar jag inte, du verkar väl vara en helt vanlig människa 

Jag har bara läst TS.

Stackars barn! Självklart skall barnen vara i fokus. Du borde vara en vuxen människa och förstå att barnen behöver närhet från sin pappa och att du borde ha vett att stiga åt sidan. Det är inte du som borde vara den mest viktiga personen i din mans liv, utan hans barn.

En sån svag pappa! Förstår att han fastnade för en sån hård människa som du!

Jag har också varit bonusmamma. Självklart lät jag barnen vara i fokus, självklart tog jag inte ifrån dem deras pappa, självklart var mamman välkommen till oss, självklart fick de sova i vår säng - inte varje natt men ofta. Barnen behöver sin pappa för sin trygghet. Det fattade jag.

Med vilken rätt kan du komma in i barnens liv och röra om hela deras tillvaro?

"det första året blev ett väldigt tufft år" Så du klev in redan från början och styrde och ställde och rörde upp tillvaron för barnen? 

Du verkar vara väldigt omogen, ett barn själv.               

Du har fel. Man blir inte kär i en man bara sådär om han har barn. Man bestämmer sig så fort man träffat barnen och inser att man inte gillar dem att det kommer inte bli något mellan honom och mig.

Det är moral och intelligens. Allt annat är bara en smått galen kvinna som ser barn som ett hot. 

Ja, det har jag och det funkar utmärkt. Dessutom har jag och mina syskon varit utsatt för en bonusmamma som inte alls ville ha med oss att göra så fort hon blev gift med vår pappa. Så visst har jag stor erfarenhet av sådana kvinnor som inte har självkännedom eller rent av nästlar sig in och låtsas tycka om barnen tills hon har fått vad hon vill. 

Ja, det finns människor till allt. Det får man acceptera. Men vuxna människor som gör illa barn de tål jag inte. Inte människor som ger sig på djur heller. 

Små barn är väl alltid viktigare än de vuxna..?!

De är ju ofärdiga, och behöver oss.
Mao de är prio 1 

Jag är ungefär 3:a på min killes prioritetslista. Först kommer hans son, sen hans jobb, som gör att han kan ta hand om sin son, sen kommer jag. Han kommer också efter mina barn och mitt jobb. Behöver barnen mig får han snällt vänta. Jag tycker det är ett sunt och hälsosamt tanksätt, och vill inte ha det annorlunda. En kille som valde bort barnet för mig vill jag inte ha.

Just därför har vi också valt att vara särbos till barnen flyttar hemifrån, för deras skull. Jag har valt honom, mina barn har inte.