Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Jag är ett kärnfamiljsbarn med två föräldrar som alltid älskat mig, och har trots det aldrig fått sova i deras säng eller leka i deras sovrum. Inte har jag känt mig mindre trygg för det. När man var liten och hade problem med nåt på natten slet man upp dörren, smög in och väste MAMMA - sedan löstes vad det nu var, och om man var sjuk eller så sov mamma på en madrass på golvet i mitt sovrum (samma gällde för alla vi syskon).

Gör inte en hönsgård av något så banalt som att de vuxna vill ha ro och egentid i sitt sovrum.

Innan någon börjar hacka på mina stackars föräldrar kan jag tillägga att anledningen till att vi inte fick sova i deras säng var så enkel att ingen av dem kunde sova med en liten varm tornado där. Då var lösningen med mamma på madrass bättre för alla - mamma och pappa sov gott, jag fick ligga kvar i min säng och känna mig trygg med att mamma fanns där alldeles bredvid pm jag behövde henne. Funkade perfekt för allihop under vår uppväxt (och då var jag ändå ett oroligt barn med panikångest )

@anonym: varför är det så hemskt att ha ETT rum som barnen inte får vara i? Tycker du att det var synd om mig som inte fick vara i mina föräldrars sovrum?

Vi fick absolut gå in om någon av dem var där inne och vi ville något, men min tolkning är ändå att vi hade "barnförbud" på samma sätt som Ts har (även om hon inte specificerat hur deras förbud faktiskt ser ut). På samma sätt kanske pappan i den familjen ligger i barnets rum om någon är sjuk.

Min poäng är att den information man får av en sånhär trådstart faktiskt är rätt knapphändig, så även om det ser illa ut i kortfattad form kanske det finns en jättenaturlig lösning som passar alla. Eller kanske inte. Man behöver inte skena iväg och förutsätta det värsta direkt, oftast får man svar om man frågar

Då tolkar vi det helt olika, eftersom jag kunnat beskriva det som att vi haft barnförbud i föräldrarnas sovrum under uppväxten även om vi inte var "portade". Sådär blir det ibland när man har olika referenser, och vi vet fortfarande inte vad som gäller hemma hos Ts

Halva inlägget försvann... Dock verkar vi vara överens om att man kan ha barnbegränsning i sovrummet?

Nej, det går inte riktigt att jämföra, men just trygghetsgrejen med att sova i förälderns säng går att lösa på andra sätt. Sedan tycker jag att det är självklart att barn alltid ska kunna komma till sina föräldrar (sin förälder) om något känns fel, det är inte alls det jag argumenterar emot.

Gung Ho: Jag måste nog säga att jag håller med Iam i den frågan. Jag har inga barn, men har vuxit upp i ett hem där vi inte fick sova i föräldrarnas säng eller vara i deras rum av just de anledningarna och vi kände oss aldrig otrygga eller oönskade. Alla föräldrar (individer) sätter olika gränser och har olika behov, och barnens behov går att tillmötesgå på ett bra sätt ändå utan att ha dem i sängen.

Gung Ho: jag tycker inte att det är konstigt, jag tycker att det är en rimlig regel. Oavsett hur högt man älskar sitt barn eller bonusbarn förändrar inte det det faktum att barnet kanske far runt som en propeller i sängen eller att det blir så varmt att man inte kan sova. Tycker man att det är mysigt med barn i sängen gör man på ett vis, tycker man det inte gör man på ett annat. Vad är konstigt med det? Att alla har ett eget rum som man respekterar som privat är inte konstigt heller i mina ögon.

Nej, jag var inte ett bonusbarn och det är skillnad. Men jag var ett oroligt barn med panikångest och riktiga panikattacker redan som liten och behövde min mamma ganska många nätter. Att mamma lade sig på golvet bredvid min säng på en madrass och sov där gjorde dock inte tryggheten mindre än om jag fått sova i deras säng. Den lösningen fungerade utmärkt i vår familj, och gjorde att mamma och pappa fick sova bra även de nätter jag hade det jobbigt.

Jag är en ganska privat person, och har alltid haft behov av ett eget utrymme. Jag har blivit otroligt störd och irriterad om någon inkräktat på min integritet genom att ta sig rätten att vara i mitt rum utan tillåtelse (från det att jag var liten tills att jag flyttade hemifrån). Utifrån hur jag är som person tycker jag att det är självklart att alla ska ha rätt till ett privat utrymme, barn som vuxen.

Alltså, jag vill inte vara otrevlig eller så, men kom inte här och spekulera om min utveckling och om eventuella nojor. Jag har det sätt jag har, men att få det till att bero på att mina föräldrar ville ha lugn och ro i sovrummet är att dra det hela väl långt. Och om det trots allt skulle vara så så ser jag inte det som att det är någon skada skedd. Mina syskon som har vuxit upp i samma familj, samtidigt som jag och med samma regler har aldrig varit det minsta privata av sig.

Då är det väl lite underligt att mina syskon blivit något av en motsats? Vi hade samma regler att förhålla oss till.

Kanske är det så, men med mina syskon i åtanke har jag svårt att tro det. Tanken på att de små full fart illbattingarna skulle haft tid att morgonmysa i någon säng (även sin egen) får mig att le!