40+ som kämpar för att få ett syskon

Är ni fortfarande aktiva i tråden.. Ska läsa mer en annan gång, men just i dag kände jag en sådan enorm sorg över att första barnet kom efter 40 efter alla misfall så att vi nu kämpar för syskon och jag är över 43. Känner en ånger över att jag inte var mer alert och gick till en privat klinik med missfallen utan väntade på de tre innan det löste sig så vi fick vår älskade fyra att hålla i famnen.Jag har inte vågat läsa på när månaderna har gått av skräcken att liksom få panik och minska chanserna för graviditet, tidigare blev jag gravid nästan på stört. Nu inser jag att om vi ska få en till får jag läsa på. Eller börja sörja det barn som aldrig blev. Skönt att se att det finns fler. Vi har tyvärr ingen ekonomi att åka utomlands om det kostar skjortan, inga familjer att låna av heller.

Ville bara få ur mig lite..

Känner igen mig i dina tankar! Blir besviken på mig själv som aldrig förstod att det kan bli svårare efter 40! Satsade på karriären och skyndade långsamt för att träffa den rätta. Jag/vi vill oxå få ett syskon och nu är vi inne på tredje försöks året! Idag BIM fick jag min mens som väntat, känner sorg över att behöva samla kraft inför nästa månad igen. Hoppas hoppet stannar kvar och gör så att mina drömmar uppfylls. Kram kram

Jag kände av lite före-mens smärtan häromdagen så då är det kört igen. Tre år av "kamp" fyyy. För en kamp blir det emellanåt, även om man försöker få det till en kul "grej" så är det så lagom kul att på schema hålla på månad efter månad. Tror jag för de flesta? Det var ju så underbart att få den första, kan man inte för en enda gångs skull få lite medgång och få uppleva detta igen.

Samtidigt är jag medveten om att jag ska vara glad för att det gick en gång, men just nu är det inte nog. Hade vi inte ens fått ett barn hade jag tagit det annorlunda, jag hade inte panik då. Tyvärr kanske. Nu vet jag ju vad jag mister liksom.

OK, Feona, hoppas på nästa gång för dig. Innan har jag oroat mig för jag har haft en egen gräns för när det är kört, men nu har jag släppt alla hämningar, jag är redan en gammelmor, så blir det nästa månad eller om ett år vad spelar det för roll egentligen bara det blir! Skönt att släppa den tanken, men sorgen av att inte fått till det tidigare i livet ruvar ändå i bakgrunden. Nu fick inga mor-farföräldrar njuta av barnbarn och barnet missar den kärleken.

Om jag råkar lägga till en symbol för inlägget så beror det på att jag aldrig skrivit här förut så jag har noll koll

Ååhhhh så jag känner igen mig själv i det du skriver! Nu lägger jag fokus på att ta hand om mig och maximera våra chanser att lyckas :)

Önskar jag kunde svara på dina frågor men känner mig själv så osäker på mycket. Håller tummarna att vi båda snart kan få våra syskondrömmar att bli verklighet.

Drömmer vidare.... Har inte hunnit surfa så mycket men tog mig en tiominutare nu för att muntra upp mig inför denna omgångens försök, läsa här, nu ska det ske!!! För förra månaden blev det mens som jag befarade.

Hej!
Jag har en stor önskan om att åter få uppleva det mirakel det är att få barn. Jag fyller snart 43 år och förstår att mina chanser är små. Fick ett missfall för ganska precis ett år sedan (vecka 8) och ytterligare ett missfall i våras (v12). Sedan dess har det inte hänt något. Vet liksom inte vad jag ska göra. Äter folsyra, apiforce (bidrottningsgele), Borago och försöker att äta bra mat. Cyklar till och från jobbet, försöker träna några gånger i veckan. Alltså jag försöker ta hand om mig och min kropp för att den ska må bra och att det ska finnas förutsättningar för en graviditet. Ringde i dag till en klinik, de hade en åldersgräns på 43 år vilket innebär att det inte är någon idé att påbörja någon utredning eller behandling. Har googlat och sett att man kan beställa Pergotime på nätet, känns lite läskigt att påbörja en behandling "själv", någon läkare borde ju kontrollera så att inte något går snett. Känner mig dock desperat. Har emellanåt svårt att fokusera på något annan än önskan om att bli gravid. Önskar inget heller än att bli gravid och sedan att få föda ett barn. Om det nu inte är möjligt önskar jag bara att jag kan "släppa" denna fixering och gå vidare i livet för det känns som att livet nu bara passerar och jag står på något konstigt sett bredvid. Någon som känner igen sig?

Jag känner igen mig så väl! Jag är också 43 och har en stark önskan om ett till barn,våran dotter blir 5 år.
Vi har försökt skaffa syskon till henne i ca 1.5-2 år. Har gjort ivf och äggdonation men inget lyckades!
Tiden springer ifrån en och man hinner liksom inte med!

Äggdonation utomlands är troligen det säkraste sättet att bli gravid för oss som fyllt 43. Är själv 44 och ska om allt går bra göra ivf med äggdonation i Riga i november. 60-70% chans att bli gravid säjs det. Tyvärr dyrt, 90-100 000kr Billigare om man kan få bruttolöneavdrag från sin arbetsgivare. Hoppas, hoppas...