Fick samtal, är antagligen pappa till 16-månaders unge

Hej!

Som rubriken lyder, fick ett samtal här om dagen som var som tagen ur en dålig film. Fick reda på att jag antagligen har en unge som redan är 16 månader gammal. Jag hade ingen som helst aning om att ungen ens existerade, och om det är jag som är pappan kom ungen till genom ett extremt suddigt "one-night-stand". Jag har gjort ett fadersskapstest och får snart svar, men enligt mamman finns egentligen inga alternativ än mig, och ungen är dessutom slående lik mig av foton att döma.

Det jag undrar nu är alltså:

Låter detta ens troligt?? Kan någon komma på en anledning till att mamman väntat i över två år (från graviditeten)  med att berätta om barnets existens? Jag har en paranoid tanke om att hon kanske väntat så här länge för att hon då självklart kommer ha större möjligheter att få vårdnaden om barnet då barnet redan knutit ann till henne och jag varit helt (ofrivilligt) frånvarande. Vad tror ni?

Sen undrar jag rent juridiskt hur det fungerar med t.ex. underhållsskyldighet, kan jag bli retroaktivt skyldig henne underhållsstöd för 16 månader tillbaka i tiden? Det kanske låter som en snål fråga men jag är en 24-årig student  med skyhöga skulder och urusel ekonomi.

Om det nu är min unge känner jag redan en slags bitterhet för att mamman inte sagt tidigare att jag har ett barn och jag har missat den kanske viktigaste delen av barnets uppväxt - men jag är beredd att göra vad som helst för att kompensera den missade tiden. 

Hur fungerar det rent juridiskt om en tråkig utveckling skulle innebära en vårdnadstvist?

Vad har jag för chanser att få delad vårdnad om mamman skulle visa sig vara negativt inställd till det?? Har jag någon chans med tanke på att jag aldrig ens träffat ungen??

Tack på förhand, alla tips uppskattas! 

Hej!

Som rubriken lyder, fick ett samtal här om dagen som var som tagen ur en dålig film. Fick reda på att jag antagligen har en unge som redan är 16 månader gammal. Jag hade ingen som helst aning om att ungen ens existerade, och om det är jag som är pappan kom ungen till genom ett extremt suddigt "one-night-stand". Jag har gjort ett fadersskapstest och får snart svar, men enligt mamman finns egentligen inga alternativ än mig, och ungen är dessutom slående lik mig av foton att döma.

Det jag undrar nu är alltså:

Låter detta ens troligt?? Kan någon komma på en anledning till att mamman väntat i över två år (från graviditeten)  med att berätta om barnets existens? Jag har en paranoid tanke om att hon kanske väntat så här länge för att hon då självklart kommer ha större möjligheter att få vårdnaden om barnet då barnet redan knutit ann till henne och jag varit helt (ofrivilligt) frånvarande. Vad tror ni?

Sen undrar jag rent juridiskt hur det fungerar med t.ex. underhållsskyldighet, kan jag bli retroaktivt skyldig henne underhållsstöd för 16 månader tillbaka i tiden? Det kanske låter som en snål fråga men jag är en 24-årig student  med skyhöga skulder och urusel ekonomi.

Om det nu är min unge känner jag redan en slags bitterhet för att mamman inte sagt tidigare att jag har ett barn och jag har missat den kanske viktigaste delen av barnets uppväxt - men jag är beredd att göra vad som helst för att kompensera den missade tiden. 

Hur fungerar det rent juridiskt om en tråkig utveckling skulle innebära en vårdnadstvist?

Vad har jag för chanser att få delad vårdnad om mamman skulle visa sig vara negativt inställd till det?? Har jag någon chans med tanke på att jag aldrig ens träffat ungen??

Tack på förhand, alla tips uppskattas!