Bottenlåg fertilitet och min pojkvän tvekar inför att skaffa barn
Det är första gången jag skriver här men har läst många trådar o inlägg och fått hjälp här. Nu måste jag skriva om min egen situation och hoppas jag kan vägledning på hur jag ska gå vidare. Är en 37-årig kvinna utan barn men som alltid drömt om att få flera barn (kommer själv från en stor familj med många syskon). Sedan 2,5 år är jag i en relation med en tio år äldre man som varit gift tidigare och har barn (7, 10 år) i tidigare äktenskap. Vi har ingen gemensam bostad ännu men bor alltid hos varandra och jag är mycket med barnen när han har dem (varannan vecka).
Jag har jobbat utomlands en del och vi har haft det upp och ned i vår relation, men trots div uppehåll har vi alltid hitta tillbaks till varandra och hyser starka o varma känslor för varandra. Jag har från dag 1 sagt att jag gärna vill ha barn och han har sagt att det kan han också tänka sig, under förutsättning att relationen är stabil (så stabil den kan bli). För några veckor sen passade jag på att göra ett AMH-prov och fick en chock när jag fick beskedet: 0,2, dvs bottenlågt. Läkaren uppmanade mig att försöka bli gravid inom det närmsta halvåret. Förvisso kunde ju kvaliteten på äggen vara god fortfarande men för att vara på säkra sidan borde jag inte vänta mer.
Då min pojkvän o jag inte hunnit diskutera barnfrågan ordentligt på sistone kom vi fram till att jag som ett första steg skulle försöka frysa ner mina ägg i Göteborg (enda stället i Sverige som gör det) tills vi kommit underfund med vad vi vill. Igår kväll kom beskedet från Gbg dock att mitt värde är för lågt och de inte kan rekommendera en äggfrysningsprocess givet mina värden (jag är alltid fri att försöka men det är som att kasta pengar i sjön, enligt doktorn). Enda chansen är IVF - med eller utan pojkvän (dvs storken i Köpenhamn). Min pojkvän fick om möjligt ännu större panik än jag och var inte beredd att där o då säga något om huruvida han kunde tänka sig att försöka skaffa barn med mig redan nu.
Jag är knäckt, bedrövad - och känner mig också ledsen på min pojkvän. Jag vet att det är fel av mig att känna så, men han har panik, lägger benen på ryggen och lämnar just nu mig åt mitt öde. Det enda han säger är att han inte vill skaffa barn just nu, utan isf när relationen förbättrats o känns ännu bättre. Tyvärr har jag inte den tiden. Mina alternativ står just nu mellan att vänta ut min pojkvän o hoppas på att han kan tänka sig bli pappa åt ett barn som jag är beredd att hand om till 150% själv om så skulle behövas - eller att släppa relationen och försöka med IVF i Köpenhamn med en spermadonator (hemska tanke!). Det senare alternativet kan jag öht inte tänka mig just nu - kanske det hade känts lättare o mer "naturligt" om jag varit toksingel i flera år. Men nu har jag bott med min man o hans barn o levt familjeliv - och vill också ha ett eget, gemensamt barn in i vår lilla "mix".
Hur ska jag göra? Hur ska jag tänka? Hur ska jag förhålla mig till min skräckslagne pojkvän? Jag vill så gärna ha barn och jag har ingen tid att spilla tyvärr.. 
/shrigley