Hur hanterar man sorgen över att vara sekundärt barnlös?

Vi fick vår son efter 4 ICSI (provrörsbefruktning med mikroinjektion) när jag var 35 och vi hade lovat oss själva att vara nöjda med ETT barn. Ironiskt fick vi vårt end embryo till frysen i sista försöket, så vi gjorde ett syskonförsök och när det misslyckades raserades typ allt. Jag vill verkligen inte att sonen ska vara själv. När han var 4 år diagnosticerades han med atypisk autism. Jag har sååå svårt att acceptera orättvisan att vi som redan kämpat så dessutom ska behöva ha fördomar om ensambarn/föräldrar emot oss (fast vi inte valt) och att sonen som kanske inte kommer kunna ha en egen familj inte kan få vara med i syskongemenskap. Nu är han 7 och jag 42, vilket betyder stenkört för oss som hade så dåliga odds från början. Sonen är jättebarnkär och vill sååå gärna ha ett syskon. Vi pratar om olika familjer, så han är helt inne på att vissa inte har syskon, andra saknar en pappa och en kompis "har ingen bror, ingen pappa men en hund". Det är så tungt att behöva visa upp en glad min när jag inte heller vill något annat än att han ska få ett syskon Så sammanfattningsvis, jag hanterar sorgen dåligt och det kommer i vågor. Ibland när sonen har det som jobbigast tänker jag att det är tur att vi inte har ett småsyskon som ska trots/nattvaka och allt vad det är med små barn. (Rent kognitivt inser jag också att vi skulle ha ökad risk för ännu ett barn med npf och det fixar jag nog inte)