Hur hanterar man sorgen över att vara sekundärt barnlös?

För min egen del så har vi kämpat i 8 år och jag har börjat förstå att det bara blir ett barn, efter många många missfall, men jag är fruktansvärt tacksam för den son som jag fick som idag är snart 7. Jag har egna syskon och har aldrig gillat tanken på att bara ha ett barn. En sak som slår emot en ofta är alla kommentarer som"du har ju bara ett barn kanske inte behöver ha det problemet" eller att man inte har rätt till att känna sig stressad i livet med jobb och sitt "enda barn" men det är faktiskt på flera sätt jobbigare med "bara" ett barn då jag tror att många brottas med dåligt samvete för att barnet får leka ensamt, man bjuder hem vänner och bekanta med barn för att underhålla barnet och får se till att "boka in sig" när det är ledigheter för att inte har dåligt samvete (i alla fall upplever jag det). Jag kommer att kämpa för att ha ett rikt socialt liv med min son så att han inte skall känna sig ensam, som en del ensambarn har beskrivit det. Men många attityder utifrån förstärker ju de här känslorna.
Jag funderade ett tag på IVF men har efter alla dessa år mellan hopp och förtvivlan kommit till ro och faktiskt börjat njuta av föräldraskapet och min underbara son, att slippa ångesten och de tysta frågorna om att "ska inte ni snart ha en 2:a", för det slutar vid en viss ålder.... 
Att hantera sorgen var visst ämnet. Ja jag tror att när man har accepterat det, så tänker man framåt på ett ljusare sätt. Sedan kanske sorgen aldrig försvinner helt....