Hur hanterar man sorgen över att vara sekundärt barnlös?

"Kämpat" i ivf svängen ett år nu för syskon och tankarna finns hela tiden närvarande.. "vad gör vi om det inte blir nåt syskon ?" Antar att det kommer bli en stor sorg. Och att man måste på något sätt bearbeta den. Läste någonstans att barnlösa tänker på sina icke barn lika mycket som en förälder tänker på sitt barn. Har livet kretsat kring syskon försök i 1-2 år så kommer längtan/sorgen inte försvinna på en vecka. Sen kanske man får försöka hitta andra glädje ämnen i livet. Försöka vända till sin fördel att det bara blev ett barn. Billigare med resor, prylar, mer tid... Osv. Så tänker jag... :)