Till Litet My: tack för att du delar din historia. Förstår att det måste varit jobbigt för dig..
Ja, jag kan verkligen förstå att du känner som du gör och inte känner för att träffa din pappa och hans nya så ofta.............ja kan hålla med om Iam att din pappa är den som först och främst burit sig illa åt..... inte lätt att hitta varandra på nytt efter en sådan grej....
I mitt fall kom jag in i bilden flera år efter skilsmässan från förra frun. Men min man väntade med att berätta om mig för sina barn och för fd frun, jag tror det dröjde över ett helt år innan de fick veta något. Och då var det egentligen by mistake som de fick veta något. Att han inte berättat om mig för dom förrän då visste jag inte om under hela den tiden.
Han låtsades under ett helt år, inför mig, att de kände till min existens, och jag tjatade om att få träffa dom och förstpd aldrig varför de aldrig kom. Sedan förstod jag... de visste inte om mig:(!!
Under den här tiden träffade han sina barn och även x-frun var ibland, men jag fick liksom inte veta något närmare om dessa träffar.. Men jag har luskat ut en del efteråt. Det har gjort min man rätt irriterad på mig.
Jag tror han gjorde den här vita, men för mig smärtsamma lögnen, för att han var konflikträdd. För att han var rädd för att såra barnen på något sätt. Trots att de båda var ganska stora..
Jag tror att det här lade en väldigt dålig grund för oss att sedan bygga relationer. Jag tror det är delvis därför som det är så svårt att träffa nu. Det måste ju undra varför han dolde mig så länge....
Jag tänker mycket på andra gången jag träffade yngsta dottern, hur mycket pannkaka kan det bli utav en skidsemestern?? Trots att jag tog på mig hela skulden för den konflikten (som eg var något både jag, mannen och dottern var orsaken till och som berodde på att hon inte klarade av att låta oss vara på tu man hand ens en kvart....), så tror jag inte hon har förlåtit mig.
Jag tror inte det handlar bara om den konflikten, utan jag tror också att hon på något vis lagt skuld på mig.. för andra saker i hennes ursprungsfamilj. Att jag kanske på något vis står i vägen för att hennes mamma och pappa ska förenas, vilket jag inte alls tror DE vill. Utan hon. Jag får hela tiden en känsla av att det är det hon längtar efter.. och då står jag i vägen:(. Jag och mina barn, som min nuvarande man blivit bonuspappa åt.
Den andra dottern är äldre och inte så känslig och har mer ett genuint ointresse i mig. Inte elakt, nej nej. Hon är mer bara upptagen av sig själv och sitt eget liv, och tror jag inte har någo egetintresse av att han en tajtare relation vare sig med pappan eller med mig. För henne är det nog bara bra precis som det är. Men den andra tjejen tror jag mår dåligt. Jag önskar att jag kunde stötta henne på något sätt, utan att utplåna mig själv. Men just nu ser jag inte den möjligheten...
ps Litet My: Jag tycker att det låter fint att din mamma och pappa har kunnat försonats på senare år. Fint men lite komplicerat. Vill du inte veta hur det ligger till egentligen? Jag hade nog frågat rakt ut och velat veta.
Försonades på ett ytligt plan, gjorde även mina föräldrar som var som hund och katt under många många år, fram till att första barnbarnen kom. I dag är de gamla men kan uppskatta att fika och träffas emellanåt. Dock inte mer så.
Nyligen fick jag veta att min mans båda döttrar nog kommer till påsk till oss. För första gången!! Jag har inte sagt så mycket i saken, bara konstaterat nångång inför min man när vi grälat (om andra saker) att de säkert skulle bli glada om relationen sprack och att jag inte tror att de kommer ner.
Det är helt och hållet min man som drivit fram att de kommer. Den ena kom med tusen och en bortförklaring varför hon inte kunde först. Men min man har tålmodigt bearbetat henne och även gått genom hennes pojkvän.
Den andra tjejen var inte lika svårövertalad, men hade först svårt att komma loss pga av arbete.
De ska stanna två dagar. Men det räcker absolut. Jag kommer vara jättenervös och ska verkligen försöka vara cool..:/