Råd som Anna Wahlgren ger och har gett till föräldrar genom åren..

Eller så är det dags att sluta klaga på henne?

Jag kan inte minnas att jag hört någon vara positiv till Anna Wahlgrens råd de senaste 15 åren, men jag har hört mängder med människor klaga på henne med en ton som om de avslöjar något.

Jag börjar tycka synd om henne. 

Nu har jag inte läst något av Anna Wahlgren, men är det inte dags för en tråd som tar upp lite bra råd hon har gett? Det måste väl finnas sådana också?

Klistrar in kommentaren från anna wahlgrens dotter:

Hej!

Många har mamma att tacka för att de själva har en skön och glädjefylld tillvaro med sina barn, vilka är friska, nöjda, glada, utsövda och tillfreds med livet. Det är verkligen inte alla som behöver mammas hjälp för att komma dit, men hennes "anhängare", som du väljer att kalla dem (antar att du också ser på folk som uppskattar hennes hjälp som sektmedlemmar eftersom du dessutom bestämt dig för att hon är aktiv scientolog - vad har du för källa för det påståendet?) har behövt hennes hjälp på olika sätt och är många eftersom hennes så kallade "metoder" uppenbarligen fungerar och är mycket omtyckta.

Jag tar inte avstånd från några av hennes "metoder". Jag, liksom de flesta, anser inte att min mamma är perfekt och tror inte att varenda liten sak hon gjort i sitt liv varit genomtänkt eller politiskt korrekt. Hon har sina fel och brister, som alla andra. Men jag har haft stor glädje av Barnaboken och det hon skriver däri, och även om jag inte har behövt använda Sova hela natten (eftersom jag använt Standardmodellen och min dotter sovit 12 timmar sedan 4 månaders ålder utan att någonsin protestera) har jag varit med på en kurs och sett tre små barn få hela nätter på bara tre dygn. Och jag har läst otaliga brev och historier från massor som blivit hjälpta. Så inget avstånd alls, faktiskt. Tvärtom! Tyvärr vågar knappt ens jag öppet uttala min beundran för min mor. Gud vet vad som dyker upp på posten då.

Jag kommer inte att svara på några frågor gällande mina syskon, och jag kommer som sagt inte föra min mammas talan (hon hade förmodligen återigen påpekat att hon tar emot tidningen Mänskliga rättigheter men inte alls anser sig vara scientolog eller på något sätt springa deras ärenden). Och om jag bedyrar att jag inte är scientolog - tror du mig då?

Jag kan berätta att alla i min familj har barn och är framgångsrika inom de områden de valt att syssla med, men jag vill inte gå in mer på mina syskon. Själv är jag lyckligt gift och har som sagt en dotter som är 6 månader. Jag arbetar som frilansare med inriktning på mat och resor. 

Whockie:

I mångt och mycket kommer jag att uppfostra min dotter såsom jag själv blivit uppfostrad, men jag önskar att fler kunde förstå att omständigheterna var något annorlunda för min mamma än för oss. Hon fick barn på 60- och 70-talet, då rönen, möjligheterna och förutsättningarna skilde sig avsevärt från idag. Självklart anpassar alla föräldrar sig till tiden de lever i. Mamma har till exempel - ve och fasa - varit öppen med att hon drack vin och rökte under graviditeterna. Jaha? Ska vi ta och fråga vad de andra 40-talisterna gjorde, kanske...?

Vissa saker KAN jag göra annorlunda eftersom jag har ETT barn, inte nio. Det är en jätteskillnad, som du säkert kan föreställa dig. Jag planerar inte heller att få nio barn utan kanske två, eller på sin höjd tre. Du kan säkert se vilka möjligheter som öppnar sig därav (därmed inte sagt att jag inte är oerhört tacksam för mina syskon, som de flesta som känner mig avundas mig). Jag vet inte om du har barn eller hur många i så fall, men föreställ dig nio! Jag undrar varför inte fler undrar hur hon alls klarade det. Jag hade aldrig gjort det. Jag har aldrig någonsin betvivlat att min mamma älskat mig, eller alltid gjort vad hon kunnat för mig. Förhoppningsvis kommer min dotter att säga detsamma om mig om 32 år. 

Jag vill understryka att jag inte anser mig på något sätt ha tagit skada av min mammas skilsmässor eller äktenskap. Jag har en stark tro på kärlek och livslånga relationer, men inte mellan människor som är olyckliga tillsammans. Mina syskon och jag har väldigt starka band till varandra, något jag personligen tackar mamma för. 

Det här blev ett långt svar. Jag skyr normalt alla forum som pesten, men det är svårt att låta bli när det plötsligt ska handla om mig och mina syskon. Det finns människor bakom dem ni skriver om här, ni glömmer väl inte det? Människor som ni namnger, drar slutsatser om, spekulerar kring. Människor ni faktiskt inte vet något alls om (återigen - tack mamma). Men nu vet ni lite om mig i alla fall. Hoppas att det var värt det. 

Tack och hej,

Eleonora 

Jag förstår inte hur ni så ensidigt kan välja att tro på ett av nio syskon som säger något helt annat än de övriga, speciellt då Felicia Feldt framstår som en djupt olycklig, hatisk och ganska störd person. Hon visar till exempel flera tecken på att ha borderline personlighetsstörning och dessa personer brukar anklaga sina föräldrar för hemskheter.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------
www.svd.se/kultur/litteratur/recension-av-felicia-forsvann-en-tragisk-flod-av-vrede_6765695.svd En tragisk flod av vrede

Målet är inte försoning i Felcia Feldts ”Felicia försvann.” Jag tror aldrig jag läst en så oförsonlig barndomsskildring, skriver Annina Rabe. 

Det kom en psykologibok för några år sedan med den provocerande titeln ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”. Om jag inte minns fel handlade den om hur man skulle kunna vända dåliga barndomsupplevelser till något positivt längre fram i livet, men jag tror att för de flesta handlar det snarare om att lära sig uppnå varierande grad av acceptans. Försoning i vissa benådade fall, men för de flesta att helt enkelt lära sig leva med besvikelsen och smärtan.

Felicia Feldt är inte ute efter försoning i sin självbiografiska bok ”Felicia försvann”. Den är snarare en enda lång plädering för rätten att slippa försonas, rätten att få nära och leva ut hatet. Jo, för hat är vad det handlar om. Jag tror aldrig jag har läst en så oförsonlig barndomsskildring. Det finns inget som är konstruktivt i berättelsen; hennes motståndare förblir stum och orubblig. Dottern blir aldrig tagen på allvar.

Felicia Feldt växer upp med sin mamma i en familj med åtta syskon. Det har inte gjorts någon hemlighet av att den excentriska mamman är Anna Wahlgren, författare och en av landets mest kända barnpedagoger. Fortfarande för många en auktoritet och ett stöd när det gäller barnuppfostran. Har man fått barn i Sverige under de senaste trettio åren har man sannolikt också ett förhållande till Wahlgren.

För mamman som skildras är allt annat än ett ideal. Gravt alkoholiserad, irrationell, impulsiv och ofta aggressiv, ansvarslös och självisk. En ström av tvivelaktiga vänner väller in och ut i de många hemmen (familjen flyttar ideligen), några som förgriper sig sexuellt på barnen.

Vissa scener är förfärliga, andra höjer jag mindre på ögonbrynen inför. Är man som jag själv uppväxt på 70-talet inser man att en del också får tillskrivas tidsandan – 70-talet hade en mindre konventionell syn på familjeliv och barnuppfostran än den relativt strikta formel som råder idag.

Att Felicia Feldt har rätt till sin egen berättelse är självklart, men hon lyckas inte gestalta problematiken med någon form av nyanser. Modern framstår som helt endimensionell, och då blir det svårt att uppamma något verkligt intresse. Kanske blir det så när det inte finns någon kärlek – men all smärtan då? Den måste ju komma någonstans ifrån. Utan kärlek ingen smärta, men jag ser ingen kärlek någonstans i Feldts bok. Jag tänker på andra barndomsuppgörelser som kommit de senaste åren, av till exempel Åsa Linderborg och Nils Claesson. I deras böcker finns nyanserna, men också en annan berättelse som vill fram, ett större sammanhang. Feldts bok blir närmast klaustrofobisk i sin privata avskärmning.

Det fragmentariska formatet (korta stycken där dåtid varvas med nutid) bidrar också till att det är svårt att få grepp om berättelsen. Feldt skriver en säker och poetiskt laddad prosa, men helhetsintrycket blir fladdrigt och flyktigt. Inga ögonblick tillåts att utvecklas, läsningen blir ofta hängande i luften. Det gäller inte minst avsnitten om berättarens nutida liv, som också framstår som kaotiskt med trassliga kärleksrelationer, vårdnadstvister och en antydd psykisk sjukdom.

Jag blir inte klok på vad det här egentligen vill vara för bok. En roman är det inte, men inte heller en regelrätt självbiografi, då den innehåller rent fiktiva inslag, som moderns begravning. Alla namn är ändrade, men Anna Wahlgrens ansikte syns tydligt på omslaget, och författaren har själv talat ut om att det är henne boken handlar om.

”Felicia försvann” är en ren hämndbok, tillkommen i en tragiskt okontrollerad flod av vrede och smärta.

 

Inte vet jag, jag vet inte hur vettig eller galen anna wahlgren är. Jag tycker däremot inte att Feilicia feldt framstår som en person som man ska lita på, och jag gillar inte när diskussioner börjar gå över i vad jag upplever som näthat, delvis baserat på en hämndbok skrivet av en uppenbart instabil person.

Så mycket har jag läst om dessa två böcker att jag vet att din slutsats att wahlgrens bok bekräftar felicias bok är väldigt vinklad och långsökt. Kan du ge något exempel på hur felicias hat bekräftas som välgrundat i wahlgrens bok?

Att det finns likheter är ju självklart, de var ju båda där, men är felicias verklighetsuppfattning och tolkning av situationerna rimliga? Jag tycker inte att Felicia framstår som en frisk person, så mycket känner jag mig ganska säker på. Jag förstår inte hur du skulle kunna avgöra detta baserat på dessa två personer böcker.

Det som skulle vara intressant vore ju att höra övriga syskons uppfattning av vad som hände, speciellt eftersom Felicia inte framstår som en balanserad person. Ett syskons svar klistrade jag in här ovan, och hon verkar ju inte alls dela Felicias bild av verkligheten. För egen del känner jag bara att jag inte har någon möjlighet att veta vad som egentligen hände.

Jag har hört många saker från barnaboken som jag inte alls håller med om som förälder. Jag tror inte det är en bok som stämmer med mina uppfattningar. Den är dessutom skriven av en niobarnsmamma som rimligen inte hade den tid att uppfostra sina barn som jag har och den är skriven i en annan tidsålder. Det är de ideliga personangreppen på wahlgren som jag tröttnar på.

Köp en mer aktuell och bättre bok som inte bara är full med tyckande från en amatörpsykolog! Släpp sargen!

Det är klart de delvis beskriver samma händelser, de var ju på samma plats! Hur kan du ta det som att den ena historien verifierar den andra? Med den logiken kan du ju lika gärna dra slutsatsen att Felicias bok verifierar Wahlgrens uppfattning! 

Nej, jag tycker verkligen inte den ena historien bekräftar den andra. Mina barn går också hungriga ibland för att jag inte tycker att jag hinner laga mat och de har båda två varit inlagda på sjukhus. Om mina barn skrev en bok med enbart mina sämsta ögonblick som förälder och dessutom kryddade med egen ilska och hämndbegär så skulle det nog inte se bra ut.

Anna wahlgren har definitivt inte uppfostrat sina barn på samma sätt som jag, men det är skillnad på att ha en annan åsikt om hur man bäst är förälder åt sina barn, att försöka men ibland misslyckas som förälder, och på att vara ett svin till mamma som felicia tycker att anna var.

Felicia ger mig många varningssignaler på att hon kan ha borderline personlighetsstörning. Det är också en sjukdom hon anklagar Anna för att ha och det är en till stora delar ärftlig sjukdom. Personer med borderline anklagar väldigt ofta sina familjer för grova övergrepp och de har en störd verklighetsuppfattning.

Du och jag blir säkert inte överens, men min uppfattning är:
I) Jag håller för det mesta inte med anna wahlgren i hennes åsikter om barnuppfostran.
II) Varken du eller jag kan i dagsläget veta i vilken grad Felicias bok ger en rimlig bild av vad som hände.
III) Åtminstone ett syskon motsäger Felicias bild.

Det enda jag efterlyser är en mer sansad diskussion och mindre näthat. Anna Wahlgren är ju i praktiken offentligt mobbad numera och det gillar jag inte. Det är inte granskning längre, det är mobbing. Vad är vitsen med att sparka på den som ligger? Hon älskar nog också sina barn, helt oavsett hur lyckad hon är som förälder.