Mammor som inte ska bära barnet - utan vara det stora stödet

Japp. Vänner som frågade (eller frågar, för det händer fortfarande att "nya" kompisar frågar hur vi bestämde) hade/har jag inga problem med, men alla andra fick svaret "det blev bara så" eller "någon var ju tvungen att göra det". Nu var det inte viktigt för oss, och vi hade heller inga medicinska orsaker, så det var liksom ingen känslig fråga och det underlättade kanske, men folk accepterade det svaret. Vissa fortsatte, och började prata om jag då "ju" skulle få bära nästa, men det var rätt lätt att ignorera.

Jag tycker att det är svårt att hitta balansen ibland. Jag vill ju uppmuntra till ett öppet klimat, jag ser hellre att folk frågar mig/oss än att de ska gå och undra och snacka. Samtidigt är vissa saker privata, något som andra inte har med att göra - särskilt inte de som inte är våra vänner, utan kanske mammas kompisar, jobbarkompisar, stora barnets kompisars föräldrar och så vidare.

Jag ville mer än min fru, men av olika praktiska skäl fick hon börja. (Vi bestämde att vi skulle byta om det inte hade tagit sig på tre försök.) Jag var jätterädd att det skulle kännas konstigt, att jag skulle vara ledsen och avundsjuk och att det skulle påverka. Nu vet jag att det var helt rätt beslut. Just det faktum att jag egentligen ville mer, att jag var den som var pådrivande i hela barngrejen, gjorde att det var absolut rätt att hon skulle göra det. Det balanserade vårt förhållande. Ja, jag var ledsen och avundsjuk periodvis, precis lika ledsen och avundsjuk som min fru var på mig periodvis, för att jag fick allt det mysiga men inget av det jobbiga. Det är jättemysigt att ligga i soffan med handen på magen och känna bebisen röra sig, att prata direkt med magen och såna saker.

Med tvåan var det självklart att det var min tur, dels för att jag ändå var lite nyfiken, och dels för att min fru vägrade göra om det. Nu pratar vi lite löst om en trea, men båda tycker att den andra ska vara gravid, så det blir nog inget.

Det är skittrist. Särskilt med bebisar. För mig kändes det som... ett revirpinkande, på något vis. Som om det var jätteviktigt för min svärsläkt att poängtera att barnet var deras. Det mattades av efter ett tag, lyckligtvis. Mitt barn är väldigt lik min fru - om vi står tillsammans är det rätt tydligt vem av oss som har bidragit med genetiskt material - men är på sätt och vis rätt lik mig också. Vi har samma hårfärg, till exempel, som min fru inte delar, och hon har fått mycket av ordval och tonfall och intressen av mig, vilket gör att även om det fortfarande påpekas en del likheter så är det rätt jämnt fördelat mellan oss föräldrar.

Sen kan jag tycka att det är jobbigt överlag att hålla på att jämföra barn med deras föräldrar. Jag vill inte att mitt barn ska vara en kopia av mig, och jag vill inte vara en kopia av min mamma. Likheter som skapar samhörighet är bra, men de är inte nödvändigtvis genetiska.