Vi som köper En cell =)

Det brukar finnas rätt många trådar under forumet så se om du kan ansluta dig

Jag kan förstås inte följas åt eftersom mitt barn finns nu, även om jag ibland måste smyga in i sovrummet för att försäkra mig om saken.

Det är alltid en stor omställning att lämna sina egna ägg och våga ta emot någon annans. Det kommer inte spela någon roll hur många gånger jag skulle försäkra dig om att det verkligen inte spelar någon roll nu, att det inte finns en chans att jag skulle känna annorlunda för min dotter om hon delade mina gener - det är en process vi måste igenom.

Jag har från tid till annan sett olika på mina donatorer. Jag började med att använda spermadonator redan för 6 år sedan och mycket av de funderingar jag hade då tror jag har gjort att jag fick lite gratis när det visade sig att mina ägg helt enkelt tog slut i förtid. Ett tag såg jag donatorn mer som en affärspartner, vi är överens och gör det här. Så ser jag fortfarande på det ibland. Kanske har det spelat roll senare att jag fått embryon från par som själva IVF:at och haft embryon över, nu har jag mer känslor för mina donatorer. Det hade kunnat vara jag som fick embryon över, jag som lyckades med IVF. De delar samma vånda som jag har varit igenom och är liksom lika mig. Jag är oändligt tacksam att de gav mig möjligheten att få henne. Däremot ser jag absolut inte dem som något annat än donatorer, JAG är hennes mamma, hon är MIN dotter. Jag drabbades av stora stora lyckokänslor någonstans runt att dottern var 2 månader, och då kunde jag börja gråta för att de aldrig skulle få se hur fantastisk hon blev. Där är jag inte längre, men jag fick med mig en liten skärva av det jag vill berätta för dottern när hon blir större. Om hur fantastiskt det var att vi fick bli familj och att vi fick hjälp.

När jag första gången nosade på ägg/embryodonation kändes det mest märkligt. Som att föda någon annans barn (och jag kände att jag hellre utnyttjade min kötid för adoption så småningom). En del handlar kanske om att jag lärt mig mer, en del om att vänja mig... Men jag landade i att det barn jag föder inte skulle ha varit samma barn om det legat i donatorns livmoder, liksom det inte heller skulle vara samma barn om det var mina ägg. Det barn jag får kan BARA bli som det blir genom att vi tre tillsammans varit med och skapat det. Jag är inte det minsta oviktig för att mitt barn blir precis så.

Det är som sagt oerhört chockerande att få veta att man inte kommer att få genetiska barn. Eller bestämma sig för att inte fortsätta, som jag gjorde. Det tar ofta lite tid att landa. Och då är hela världen bakvänd och det är svårt att börja någonstans alls nästan.

Jag blev gravid på första försöket - vilket ändå relativt många blir om det visar sig att man på så vis kommit ifrån de problem som gjorde att man inte blev gravid tidigare. Däremot förlorade jag det barnet i andra trimestern eftersom fostret fått en kromosomskada som gjorde att han inte klarade en förkylning han fick i livmodern - för att uttrycka det kort Sedan blev jag gravid på tredje försöket igen och har en liten dotter nu.

Jag använde frysta embryon som ett par som gjort IVF hade över i frysen och donerade när de fått de barn de ville ha, en del kliniker i Europa har den typen av embryodonation - ibland efter att någon annan gjort äggdonation med färska ägg. Det lär finnas frysta ägg också på en del kliniker, men eftersom tekniken när det gäller att frysa själva äggcellerna är relativt ung (embryon har man fryst länge) är det kanske inte jättevanligt. Min upplevelse är att det är vanligare att det inte är kö för ren äggdonation med färska ägg. Jag vill minnas att jag köade 2 månader vid första försöket (och gjorde försöket 5 månader efter första konsultation) och sedan 5 månader för andra försöket och 2 månader för tredje försöket.

Jag kommer att berätta för min dotter, eller egentligen har jag redan gjort det... Hon är ju bara 4 månader så hon har ingen aning om vad jag säger, så jag ser det som ett ypperligt tillfälle att öva och höra mig själv försöka berätta på ett enkelt sätt innan hon förstår. Min baktanke är att om jag berättar om att jag fick en bebisgrodd innan hon är stor nog att komma ihåg och har det med redan när hon _börjar_ förstå kommer det bara att vara en del av henne - och hon behöver aldrig minnas Den Stora Dagen när jag berättade. Är det alltid med behöver det inte bli ett traumatiskt minne, även om hon förstås kan komma att grubbla över det senare. Men då har jag i alla fall gjort det jag kan för att berätta det på det sätt jag vill att hon ska veta.