Så jävla ledsen.

Känner igen mig. Min man och jag har försökt att bli gravida sedan ca 2½ år. Vi har varit på utredning, och inget fel har hittats förutom att jag inte alltid hade ägglossning. Detta fungerar som en klocka efter pergotime-behandling, men efter ca 1½ år med pergotime varje månad blir det fortfarande ingenting. Idag var vi på ett besök inför ivf, men problemet är att jag har för högt BMI för att vi ska kunna få hjälp. Och jag är snart 37 år, tiden rinner iväg.

Hade en period för ca 1 år sedan när jag hade väldigt svårt att se gravida. Det var en jätte baby-boom på jobbet, där 3 av mina närmaste kollegor blev gravida. I samma veva gifte jag och min man oss. Veckan före bröllopet gav min bror beskedet att han och hans fru väntade barn. Istället för att bli jätteglad för deras skull (vilket jag givetvis var på ett plan) var den första reaktionen att jag grät hela dagen. Jag unnar verkligen min bror och hans fru- de har också haft problem och har också adopterat ett barn tidigare, så det var stort att de lyckades bli gravida på egen hand. Dock var det tyvärr inte så lätt för mig de kommande 7 månaderna, där man hela tiden "matades" med ultraljudsbilder och babysnack hos föräldrarna. De fick en jättefin liten son. Som de döpte efter min och min brors morfar. Det enda namnet som jag hade bestämt att om vi fick en son, skulle han få heta John. Även om jag är glad för deras skull, är jag så oändligt ledsen över att vi inte lyckas.

Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för er alla, förstår hur ni känner er.
Vad skönt det var att "prata av sig"! Detta var mitt allra första inlägg här på familjeliv.

Kramar!