Vissa dagar bara det slår mig. Pang, rätt i huvudet. Jag vill ha barn, jag gör allt för att bli gravid - men ingenting händer. Fan fan fan! Visst, livet rullar på. Ofta tänker jag inte ens på detta. Men så ibland, som idag, så känns allt bara så jävla orättvist. Jag vill också veta hur det känns att ha ett liv växande i mig. Tittar med avundsjuka som nästan gränsar till hat på alla kvinnor som går runt lyckliga med magen i vädret. Så jävla ledsen bara.
Känner igen det där, nu vill vi visserligen ha en trea men det vill sig inte!! Blir lika besviken varenda gång mensen dyker upp.. Värst är alla som säger " men vadå ni har ju två fina pojkar" som om det skulle hjälpa! 
vet mycket väl det men vill ändå ha en till!!
Så ledsen för din skull, TS! Har ni varit på utredning och fått det konstaterat att det inte går?
Jag förstår att det är tufft, vi kämpade i 18 månader innan vi lyckades med första så jag vet precis hur du känner dig!! Man blir knäckt!! Hoppas att ni lyckas snart! 
Jag och min sambo har försökt i över två år nu och jag känner igen mig så jäkla mycket i det du skriver. Vissa dagar känns okej, andra känns som ett käftsmäll och det gör till och med ont att andas. Så stor är längtan... Jag känner ett hat mot gravida, jag känner ett hat mot dom som inte ens försöker utan blir det av "misstag" när en annan bryter ihop var och varannan dag. Jag vill också bara uppleva nåt växande i magen, vad har jag/vi gjort för att få förtjäna denna smärta över att inte få nåt man tycker är så självklart?
Vill bara att du ska veta att du är inte ensam!
Kram!
kan inte hjälpa det..tårarna rinner.. av avundsjuka just som ni säger och om en längtan som inte går att förklara, om känslan att vara otillräcklig som kvinna!!!!!..jag vill...känna, jag vill älska..kom nu!
Har just haft äl och känner hur jag redan börjar bygga upp en besvikelse.. För varför skulle det fungera denna gång!!! Skönt att få skriva av sig och läsa andras berättelser ? till er..
Känner igen mig. Min man och jag har försökt att bli gravida sedan ca 2½ år. Vi har varit på utredning, och inget fel har hittats förutom att jag inte alltid hade ägglossning. Detta fungerar som en klocka efter pergotime-behandling, men efter ca 1½ år med pergotime varje månad blir det fortfarande ingenting. Idag var vi på ett besök inför ivf, men problemet är att jag har för högt BMI för att vi ska kunna få hjälp. Och jag är snart 37 år, tiden rinner iväg.
Hade en period för ca 1 år sedan när jag hade väldigt svårt att se gravida. Det var en jätte baby-boom på jobbet, där 3 av mina närmaste kollegor blev gravida. I samma veva gifte jag och min man oss. Veckan före bröllopet gav min bror beskedet att han och hans fru väntade barn. Istället för att bli jätteglad för deras skull (vilket jag givetvis var på ett plan) var den första reaktionen att jag grät hela dagen. Jag unnar verkligen min bror och hans fru- de har också haft problem och har också adopterat ett barn tidigare, så det var stort att de lyckades bli gravida på egen hand. Dock var det tyvärr inte så lätt för mig de kommande 7 månaderna, där man hela tiden "matades" med ultraljudsbilder och babysnack hos föräldrarna. De fick en jättefin liten son. Som de döpte efter min och min brors morfar. Det enda namnet som jag hade bestämt att om vi fick en son, skulle han få heta John. Även om jag är glad för deras skull, är jag så oändligt ledsen över att vi inte lyckas.
Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för er alla, förstår hur ni känner er.
Vad skönt det var att "prata av sig"! Detta var mitt allra första inlägg här på familjeliv.
Kramar!
John Lennon, har ni funderat på ivf? Jag har precis varit på mitt första besök inför ivf och läkaren jag träffade där var jättesnäll och jag kände helt plötsligt att det kommer nog gå bra. Jag känner så väl igen din bitterhet mot andra gravida. Kram på dig.