Så jävla ledsen.

Jag och min sambo har försökt i över två år nu och jag känner igen mig så jäkla mycket i det du skriver. Vissa dagar känns okej, andra känns som ett käftsmäll och det gör till och med ont att andas. Så stor är längtan... Jag känner ett hat mot gravida, jag känner ett hat mot dom som inte ens försöker utan blir det av "misstag" när en annan bryter ihop var och varannan dag. Jag vill också bara uppleva nåt växande i magen, vad har jag/vi gjort för att få förtjäna denna smärta över att inte få nåt man tycker är så självklart? 

Vill bara att du ska veta att du är inte ensam!

Kram!