Risker

Undrar fortfarande. Ingen som vet - åtminstone något??

När jag går runt i de olika grupper jag tycker verkar intressant för mig/oss är ju IVF jättevanligt. Ingen som vet ett enda dugg och kan hjälpa en villrådig själ lite?? Är vi helt ensamma om att väga chansen mot risken? Känns i så fall jättekonstigt!

Puffar igen. Verkligen ingen som vet?! Ingen som vill veta eller diskutera lite i alla fall?

Behöver lite råd och stöd. Ingen som har några tankar??

Tack snälla söta för att du tog dig tid att svara!!

Jag tycker att det är lite av "löpande band" på "vårt IF-ställe". Det tas för givet att man är beredd att ta alla risker som finns för det hett eftertraktade barnet och visst är vi beredda till en del men inte till varje pris och vi har ju redan haft tur tidigare i livet. Jag tycker också det är svårt att få svar på mina funderingar på de mer långsiktiga riskerna. Överstimulering och sådant ingår i beräkningarna för mig men det är just det där med cancerrisken för mig och för mitt eventuella barn och dess eventuella fertilitet som får mig att fundera mycket, kanske för mycket. Det får mig att bli lite skrajsen. Har jag makt att skapa en avkomma som sedan får defekter pga mitt handlande. Kanske är det min/vår oro som splar oss ett spratt men  det är väldigt maskinellt känns det som att försöka få till ett barn med IVF. Jag är en väldigt tänkande person som inte bara kan låta min kropp "intas". Jag vill väga samman allt som ingår innan vi tar steget. Min sambo var tidigare helt negativ men han har gradvis börjat säga okej till det hela men nu är det istället jag som vacklar. Att det ska vara så svårt...

En fråga då du verkar insatt i ämnet (A): Måste man ha det lugnt kring sig för att IVFen ska lyckas eller kan man leva på i sitt vanliga "180-liv"? Funkar det ens?

Det kommer säkert att sluta med att vi provar en eller ett par gånger och ser om det funkar (förutsatt att pengarna räcker- ska kolla det där med bruttolöneavdrag). Jag tror jag skulle ha svårt att leva hela mitt liv utan att ha tagit chansen men det är just det där att jag "griper in" och bestämmer något som kanske inte blir helt bra som jag tycker känns läskigt.

Hej!
Ursäkta att jag inte tagit mig tid att svara. Jag läste dina kloka ord direkt dock och är mycket tacksam för det du skrivit som gör det lättare för mig/oss att ta ställning. Ibland äts jag upp av önskan att få barn och då pausar jag från FL för att känna mig helare som människa. Nu är jag tillbaka igen efter lite ältande irl och vi har mer eller mindre bestämt oss för IVF nu till sommaren eller möjligen till hösten om jag(vi) ballar ur totalt och vill prova mer själva först.
Jag har fattat det som att själva IVF processen kan medföra sämre fertilitet för flickorna men vet inte varifrån jag fått det. Kan inte hitta de artiklar jag läste så det kanske är bullshit (fan läser bibeln...). Den ärftliga komponenten som ju såklart finns fattade jag som att man kompenserat för, men jag minns inte. Min rädsla för hormoner och ingripanden i de intrikata kroppsliga systemen gör ju att jag blir lättpåverkad, ibland i "fel" riktning.

Jag har bestämt att det får bli en del semester så att vi, om möjligt, optimerar chanserna. När var det man inte skulle hoppa för mycket?? Jag menar vad menar du med "i slutet"? Kan vara bra att veta redan nu så jag lyckas pricka in när jag inte vill jobba tunga pass på jobbet.

Som tur är är jag funderande på ett annat sätt än du (vilket du ju märker med min "hormonrädsla") men vi har ju dessutom redan barn och det gör ju såklart det hela lättare. Även om det i sig gör beslutet om IVF svårare. Varför göra något så krångligt när man redan lyckats förut?

Tar gärna emot fler synpunkter och pepp. Tycker fortfarande att detta känns svårt!