Anonym (IVF:an??) skrev 2013-02-21 22:58:05 följande:
Tack snälla söta för att du tog dig tid att svara!!
Jag tycker att det är lite av "löpande band" på "vårt IF-ställe". Det tas för givet att man är beredd att ta alla risker som finns för det hett eftertraktade barnet och visst är vi beredda till en del men inte till varje pris och vi har ju redan haft tur tidigare i livet. Jag tycker också det är svårt att få svar på mina funderingar på de mer långsiktiga riskerna. Överstimulering och sådant ingår i beräkningarna för mig men det är just det där med cancerrisken för mig och för mitt eventuella barn och dess eventuella fertilitet som får mig att fundera mycket, kanske för mycket. Det får mig att bli lite skrajsen. Har jag makt att skapa en avkomma som sedan får defekter pga mitt handlande. Kanske är det min/vår oro som splar oss ett spratt men det är väldigt maskinellt känns det som att försöka få till ett barn med IVF. Jag är en väldigt tänkande person som inte bara kan låta min kropp "intas". Jag vill väga samman allt som ingår innan vi tar steget. Min sambo var tidigare helt negativ men han har gradvis börjat säga okej till det hela men nu är det istället jag som vacklar. Att det ska vara så svårt...
En fråga då du verkar insatt i ämnet (A): Måste man ha det lugnt kring sig för att IVFen ska lyckas eller kan man leva på i sitt vanliga "180-liv"? Funkar det ens?
Det kommer säkert att sluta med att vi provar en eller ett par gånger och ser om det funkar (förutsatt att pengarna räcker- ska kolla det där med bruttolöneavdrag). Jag tror jag skulle ha svårt att leva hela mitt liv utan att ha tagit chansen men det är just det där att jag "griper in" och bestämmer något som kanske inte blir helt bra som jag tycker känns läskigt.
En fundering bara: Att kvinnor som behöver IVF får döttrar med nedsatt fertilitet (om det stämmer) borde väl rimligtvis bero på ärftliga problem, typ pco? Om du har några subfertila gener att föra vidare så är det redan gjort, om du har döttrar. Men det hela låter orimligt i ert fall. Eller menade du att IVF-behandlingen skulle påverka fostret, alltså inte ärftlighet utan kemisk påverkan?
Jag håller med om att det är en löpande band-känsla, fast min erfarenhet är bara från landstinget. Många här på FL vittnar om att man inte känner att läkarna tar sig tid att fundera på vad som kan vara just vårt problem, utan de kör bara på den behandling som är beprövad och standard. Träffar man en läkare som tar sig tid att prata så är det guld värt, även om de inte säger särskilt mycket nytt.
Jag menade att man ska ha det lugnt omkring sig för att man inte riktigt är sig själv under IVF:en. Dels biverkningarna, dels tankarna och dels alla de praktiska momenten som att man måste ha tid att ta spray och sprutor på utsatta tider, ta blodprov, undersökas osv. Själva ingreppen kräver att man är borta från jobbet minst en dag för äggplock och en halv för återförande, jag skulle rekommendera tre dagar. Det går inte att på förhand säga exakt när dessa besök kommer inträffa, utan det påverkas av hur din kropp reagerar på hormonstimuleringen. Det är antagligen inte bra för kroppen att stressa på som en blådåre under pågående IVF, och jag kan inte tänka mig att det är bra för behandlingen heller. I slutet ska man dessutom hålla sig hyfsat fysiskt lugn, inte springa och hoppa.
Mycket beror nog på tankarna och oron. För mig är det allra jobbigaste med IVF att barnlösheten blir så påtaglig. Har de slut på medicinen på apoteket så stressar jag upp mig till tusen och ser ett långt liv som barnlös framför mig pga att något fel uppstår så att de inte hinner få in medicinen innan jag ska börja behandlingen om tre veckor. Missar jag att spraya på rätt tid för att ett jobbmöte drar över så ser jag hur allt misslyckas pga det. Du slipper ju hela grejen med att behandlingen är det som ska rädda dig från ödet att dö barnlös.
