För många barn kränks av normer

Nja, jag tror att det har mer med personligheterna att göra. Det finns makthungriga, elaka individer och dessa blir ledare för mobbningen. Skulle de inte finnas där, så skulle de normalvettiga eleverna inte börja med det. Jag tycker alltså att man ska flytta dessa skräckfigurer och låta dem gå för sig själva i separata skolor, gärna med f.d. officerare (finns ju massor av övertaliga sådana nu som Försvaret har skurits ned) som lärare.

Offren är blyga och snälla barn/tonåringar, som inte kan säga ifrån med övertygelse. Samt saknar förmågan att göra sig populära, så att de saknar det skydd som det innebär att ha ett par vänner att gå med längs korridorerna. De mobbade eleverna måste alltid gå ensamma. Dessa barn/unga behöver också hjälp. De behöver gå i terapi. De måste också kunna vara säkra på att den som de berättar för, inte gör något som eleven inte vill. Jag tänker t.ex. på det där fruktansvärda fallet nyligen, när en mobbad elevs mentor tvingade henne att gå runt i alla klasser och berätta hur det kändes att vara mobbad. Eleven tog sedan sitt liv - mycket förståeligt.

Både när det gäller mobbare och mobbade, så kan det finnas problem i hemmiljön. Mobbarna tar ut sina aggressioner i skolan, medan de mobbade uppträder lika kuvat även där. Detta bör alltså utredas. Skyndsamt. Båda typerna av barn/ungdomar behöver få växa upp i en familj där de får kärlek, trygghet, stöd och respekt - samt även, tänker särskilt på mobbarna nu, fasta normer för hur man beter sig mot andra.

Det du föreslår (antar jag?), att man skulle kunna få bort mobbningen genom att lära barn att acceptera alla avvikelser, tror jag inte hjälper. För det är som sagt inte pojkens naggellack eller flickans konstiga namn som orsakar mobbningen EGENTLIGEN. Hade Lillemor hetat Helena, så hade mobbarna bara börjat racka ner på hennes fräknar i stället... och om hon slipade bort fräknarna och använde sunblocker, så skulle de börja hacka på hennes sätt att gå...

Med detta sagt, så tycker jag fortfarande att man som förälder ska försöka undvika faktorer som gör barnet avvikande. För även ett barn som inte är en typisk hackkyckling, kan råka ut för tråkningar för sådana saker. Samt att även vuxna (lärare, kamraternas föräldrar, så småningom universitetslektorer och arbetsgivare), medvetet eller omedvetet kan placera in barnet i fack som gör livet, karriären o.s.v. svårare för honom/henne. Jag anser att om man är en normal förälder, så gör man det bästa för sitt barn - även om det egentligen strider mot ens egna principer. 

Till exempel: även om jag tycker att pojkar ska få ha nagellack, så pratar jag med min son om hur det kan uppfattas ifall han vill låna mitt nagellack. Även om jag anser att namnet inte ska ha betydelse för om man får jobb, så döper jag inte min son till Ibrahim eller Cewin. Även om jag anser att flickor inte ska behöva vara söta för att duga, så låter jag min dotter reglera sina tänder, ta bort ett eldsmärke, eller göra slingor i sitt råttfärgade hår - om hon vill det själv. Allt annat är kvalificerad barnmisshandel!         

Jag tror överhuvudtaget, att man måste börja ta mer hänsyn till personlighet när man sätter ihop klasser. Vilka som passar ihop. Man skulle ju aldrig göra så mot vuxna: slumpvis ta ut 28 personer ur en årskull, inklusive dom som sitter på rättsspsyk, i fängelse, på sexbrottsanstalter o.s.v.. Och sedan fösa ihop dom i en daglig sysselsättning i nio år, inklusive grupparbeten, idrott där det ska duschas tillsammans, skolresor där det ska delas rum om nätterna...  Det handlar om att vi inte respekterar barnen. Och de svaga individerna får betala det högsta priset.

Men om man ens ANTYDER att eleverna borde delas upp på något sätt, så får man höra att man vill "diskriminera", att man är "odemokratisk" o.s.v.. Många vill inte se verkligheten. 

När jag tänker på min skolas skräckfigurer, så hade inget sådant arbete hjälpt. De var helt enkelt onda och sjuka. Att en av dom var psykiskt sjuk på riktigt har bekräftats senare.

Som jag skrev förut: det hjälper på de normalvettiga individerna. De som inte är elaka egentligen, men som bara dras med. För att de inte förstår bättre, eller kanske bara för att det inte finns något roligt att göra på rasterna. Men vi måste våga erkänna att det finns barn och unga som är onda och sjuka på riktigt. De ska - precis som pedofiler - inte ges tillgång till barn. 

Detta är återigen inte min erfarenhet. När det gäller den flicka som jag syftade på tidigare, så kunde hon göra sådana saker som att ta med ett hästtäcke till skolan och skaka det över den pojke som var gravt allergisk mot hästar. Hon stod sedan och väntade, med lysande ögon och ett otäckt leende, på att han skulle få ett astmaanfall och kanske avlida... Detta hände när vi gick i sexan. INGET långsiktigt arbete med "normer" o.s.v. hade hjälpt på den flickan. Hon borde ha tagits därifrån, och inte getts tillgång till barn.

Jag har många exempel, men det här var det värsta. Ja, det är klart att mobbning handlar om en vilja att kränka någon! I den här tjejens fall räckte det dock inte med det - jag tror faktiskt att hon ville att den pojken skulle dö på riktigt...