Nja, jag tror att det har mer med personligheterna att göra. Det finns makthungriga, elaka individer och dessa blir ledare för mobbningen. Skulle de inte finnas där, så skulle de normalvettiga eleverna inte börja med det. Jag tycker alltså att man ska flytta dessa skräckfigurer och låta dem gå för sig själva i separata skolor, gärna med f.d. officerare (finns ju massor av övertaliga sådana nu som Försvaret har skurits ned) som lärare.
Offren är blyga och snälla barn/tonåringar, som inte kan säga ifrån med övertygelse. Samt saknar förmågan att göra sig populära, så att de saknar det skydd som det innebär att ha ett par vänner att gå med längs korridorerna. De mobbade eleverna måste alltid gå ensamma. Dessa barn/unga behöver också hjälp. De behöver gå i terapi. De måste också kunna vara säkra på att den som de berättar för, inte gör något som eleven inte vill. Jag tänker t.ex. på det där fruktansvärda fallet nyligen, när en mobbad elevs mentor tvingade henne att gå runt i alla klasser och berätta hur det kändes att vara mobbad. Eleven tog sedan sitt liv - mycket förståeligt.
Både när det gäller mobbare och mobbade, så kan det finnas problem i hemmiljön. Mobbarna tar ut sina aggressioner i skolan, medan de mobbade uppträder lika kuvat även där. Detta bör alltså utredas. Skyndsamt. Båda typerna av barn/ungdomar behöver få växa upp i en familj där de får kärlek, trygghet, stöd och respekt - samt även, tänker särskilt på mobbarna nu, fasta normer för hur man beter sig mot andra.
Det du föreslår (antar jag?), att man skulle kunna få bort mobbningen genom att lära barn att acceptera alla avvikelser, tror jag inte hjälper. För det är som sagt inte pojkens naggellack eller flickans konstiga namn som orsakar mobbningen EGENTLIGEN. Hade Lillemor hetat Helena, så hade mobbarna bara börjat racka ner på hennes fräknar i stället... och om hon slipade bort fräknarna och använde sunblocker, så skulle de börja hacka på hennes sätt att gå...
Med detta sagt, så tycker jag fortfarande att man som förälder ska försöka undvika faktorer som gör barnet avvikande. För även ett barn som inte är en typisk hackkyckling, kan råka ut för tråkningar för sådana saker. Samt att även vuxna (lärare, kamraternas föräldrar, så småningom universitetslektorer och arbetsgivare), medvetet eller omedvetet kan placera in barnet i fack som gör livet, karriären o.s.v. svårare för honom/henne. Jag anser att om man är en normal förälder, så gör man det bästa för sitt barn - även om det egentligen strider mot ens egna principer.
Till exempel: även om jag tycker att pojkar ska få ha nagellack, så pratar jag med min son om hur det kan uppfattas ifall han vill låna mitt nagellack. Även om jag anser att namnet inte ska ha betydelse för om man får jobb, så döper jag inte min son till Ibrahim eller Cewin. Även om jag anser att flickor inte ska behöva vara söta för att duga, så låter jag min dotter reglera sina tänder, ta bort ett eldsmärke, eller göra slingor i sitt råttfärgade hår - om hon vill det själv. Allt annat är kvalificerad barnmisshandel!
