Klarar inte av att träffa gravida, hur hanterar ni?

Jag förstår dig precis... sitter själv i en liknande sits och har även jag mer och mer lyckats isolera mig från det sociala livet då det känns som precis ALLA runt omkring oss får barn.. både en och två gånger.. och vi står typ på samma ställe som vi gjort sedan hösten 2007, då vi slutade m p-piller.

Vi har nu blivit det där paret som det tisslas och tasslas om och som man inte vill berätta för ( våra närmaste som vet om vår kamp menar ju väl men det gör ont när man inser att de medvetet döljer saker för oss). Självklart blir man ju glad för andras lycka - men det går ju inte att  blunda för hur den egna smärtan, sorgen och saknaden lyser stark vid sidan av deras lycka.

 Jag har ingen lösning att ge dig... jag hanterar det som sagt på ett mindre bra sätt genom att isolera mig så mkt som jag bara kan..  och tro mig, det gör inte livet lättare! Så gör iaf inte som jag...

Kram och hoppas ivf:en i jan/feb går bra <3

Tack! är ingen hit, har som tur en vän som är 15 år äldre med vuxna barn och flyr gärna dit :) Tror att man får använda det social nätverket man har som inte har småbarn eller gravida. För att umgås med dem gravid gör bara ont,,, Ja det blir lätt tassel och tissel, och man är den som får reda på det sist! Senaste vännen berättade härom dagen och då är hon redan i v 15, dock har hon varit den enda som berättade och sen sa det är orättvist! De andra har mest lagt över sin ångest på mig att de inte vetat hur de skulle berätta. Systern var värst som börja lipa, så jag fick trösta henne. Ska till infertilitetskliniken i början på jan, ska be dem att få träffa deras kurator... Hoppas det går bra för er med!

Inte lika jobbigt med småbarn, men de vänner jag har som har småbarn är ju även gravida. Men blir oftast känslomässigt jobbigt där med, om barnen är små ( mindre än 2 år)...

Jag har varit i samma sits. Försökte få barn i 5 år utan resultat (har aldrig sökt läkarhjälp för problemet). Läste en dag på något utländskt forum att gluten kunde vara boven i dramat. Slutade då helt med gluten och blev gravid 2 månader senare.

Ts, du kanske skulle behöva någon att prata med, någon psykolog, har du det?
 

har inte än, men ska till repromedicin på torsdag, så ska be att få prata med deras psykolog/kurator som är van att hantera just känslor kring ofrivillig barnlöshet.

tänkte mest skriva här, för jag förstår att det finns massor av andra par som genomgår samma som oss, dock är det mest jag som känner av det, min man har inte samma problem att umgås med våra vänner.

Gott Nytt år på er!

jag var precis i din situation efter 5 års misslyckade barnförsök. försökte vara så ärlig som möjligt och säga till mina vånner att jag tyckte det var jobbigt. träffade dem utan barn istället och de flesta var väldigt förstående. utom en och annan som jag tyvärr förlorade kontakten med. blev sjukskriven en längre tid tom efter två missfall på rad som gjorde mig helt knäckt. efter fem år lyckades vi dock få en liten kille på vårt sjunde ivf försök. trodde att jag skulle förbli barnlös så jag kan fortfarande inte fatta att det är verkligt. ge inte upp!