Missfall och vill nu försöka direkt igen...fler som hänger på?

Jag håller på att gå igenom mitt missfall just nu, det blir mitt andra. Jag har haft små blödningar till och från i 7 dagar, var inne för 2 dagar sedan på VUL och allt såg bra ut, troligtvis var det tvillingar, men läkaren hittade bara ett tickande hjärta men sa att det inte skulle vara några problem.
Igår blödde jag lite mer, men brunt så jag tänkte att det nog berodde på VUL och att det retade lite extra och att det därför kunde blöda lite.

Idag är det som riklig mens, som jag brukar ha. Rött färskt blod med strimmor i, inga smärtor än sålänge, men de kommer väl snart antar jag.

Jag VILL hoppas på att detta INTE är ett MF, men jag fattar ju bättre. Sambon vill dock hålla hoppet uppe genom förnekelsen i att "bebisen mådde ju bra för bara 2 dagar sedan..." Han är ledsen han med. :'(

Usch, detta är verkligen hemskt och så svårt att ta in! Jag lipar som en galen så fort jag tvingas gå på toaletten, då går det upp för mig när jag verkligen ser blodet.... Då kan jag inte sluta låtsas om det liksom..

Vi som så himla gärna ville ha det här barnet! Vi såg så otroligt fram emot det! Nu bara.... Tomt inombords... Tomhet med en massa smärta.. *gråter*

Åååh vad fina ni är!! <3 All kärlek till er och tack för ert fina stöd! Jag har knappt sovit en blund inatt, bara gråter och har mardrömmar. Drömde att pyret kom ut inatt och låg under mig i sängen och skrek, hemskt!!

Blöder fortfarande, men det är bara när jag är på toaletten, men det är ju så att vattnet färgas och när jag torkar mig så är det som måttliga mensblödningar. Mitt hopp är ute i stort sett... Mannen försöker hålla ett hårt grepp om sitt hopp, han vill inte ge upp det. Det är ju lite lättare för honom, han slipper se blodet varenda gång man behöver kissa eller så.

Jag har dock ont i brösten fortfarande idag och mår illa, hoppas inte bara jag inbillar mig. Men jag ser det som ett (vågar inte skriva det knappt) gott tecken på att alla grav.symtom inte försvunnit än....

KK ska ringa upp mig nu på förmiddagen, sen hoppas jag att jag får komma dit, för "domen"... Detta kommer bli en av mina värsta dagar tror jag.... Att få komma in och inte hitta liv i magen... Hoppas de vänder bort skärmen isf!! Det ska jag be dem göra om de inte gör det med en gång, jag vill inte se ifall de inte hittar nåt...

Nu vill jag nästan kräkas, är nervös, ledsen och upprörd... Ångest...

TAck igen för ert stöd! <3

Jag blir så jäkla ledsen och uppgiven!! Nu vill de att jag ska vänta ut det och se vad som händer... Jag ooorkar inte!!! De sa ju inte så igår när jag pratade med dem...
Jag orkar inte bara sitta och vänta... Nu har jag ju haft blödningar i över en vecka...

De ringde upp igen nu och hade fått ett avbok och sa att jag kunde komma in.... Hon sa även att läkaren visst hade skrivit att förmodligen var tvillingar men att vid tillfälle såg han enbart ett hjärta, så det kan vara ett föreliggande missfall på den ena tvillingen.

Förhoppningsvis lever den andra och får stanna kvar!! Jag hoppas så innerligt!! Samt att den mår bra och får vara frisk och allt sånt där...

Troligtvis, men bara troligtvis var det tvillingen som stöttes ut, förhoppningsvis (!!!!) mår det andra pyret bra och kan stanna kvar!
Jösses, det här är så omtumlande... Jag är helt slut i både kropp och själ nu, hade liksom förberett mig på det värsta, låg och bara skakade i benen i gynstolen, grät och sa till gynläkaren att jag är inställd på det värsta.
Hon sa att hon tyckte att det var onödigt av mig, eftersom det fanns en liten krabat därinne.

Jag började storgråta, (hormoner eller??) fick inte fram ett ljud! Kändes nästan lite pinsamt att ligga hulkande och skakande med bar rumpa... Ja, ni vet när man ligger sådär prydligt i gynstolen... Usch...

Jag återfick hoppet nu, hoppas att det också stannar kvar! Orkar inte gå runt och oroa mig mer nu...

Tack alla för ert stöd! Ni är fantastiska!! <3

Försöker hålla uppe hoppet, men det är svårt nu när man har haft blödningar i 1.5 vecka... Har iofs konstaterat att ett hjärta tickar och att ena tvillingen inte är kvar, så det KAN ju vara det blödningen beror på...

Man kan j alltid hoppas att det ser bra ut om två veckor då jag har återbesök. Det värsta är bara att jag känner mig så nedstämd och deprimerad nu. Vill mest gråta, superhormonell, yrsel, illamående om vartannat, trött och orkeslös.... Orkar inte ens jobba... Så jag sjukskrev mig faktiskt, för jag kände att "hur ovärdigt skulle det inte vara om jag börjar störtblöda på jobbet om det väl sätter igång på riktigt"?

Än sålänge inga störtblödningar, men jag har ont till och från.. Men vet dock inte vad det är för smärta, ifall det är växtvärk eller ifall det är ett missfall som jag går igenom nu... Så jäkla svårt det här när man inte vet!

Marspanprinsessan; Det är en del som rekommenderar att man väntar en vanlig mens emellan, men det är enbart en rekommendation och utgör inga risker mot en ny graviditet om den skulle komma första ägglossningen.
Det är av det skäl som TS (det var det va?) gav, att det är "lättare" att räkna ut när man blev gravid, men jösses. Finns massor av par (som jag och min sambo tex) som inte hade en aning om när jag blev gravid. Då får de ju kolla upp det via ett VUL, svårare än så är det inte...

Men en del höjer på ögonbrynen (många har gjort det!) när de frågar oss när pyret blev till och får som svar av oss, "Har faktiskt inte en aning"..
Många tycker att det är skitkonstigt idag att man inte har råkoll på sånt där. Läkare och gynläkare har frågat, "Men när hade du din sista mens då?"
"Eeeeh, jag vet faktiskt inte"... Det anses också som väldigt konstigt tydligen... Men men.. ^-^

Jag har inte sån järnkoll och det är rätt gött faktiskt.

Hur som helst, inga förändringar hos oss, blöder fortfarande, har lite ont emellanåt precis som växtvärk, vet fortfarande inte ifall pyret är kvar eller inte och det tär en hel del... Men idag har jag hållt mig aktiv iallafall, orkar inte ligga och gråta hela tiden. Nu måste jag försöka komma vidare känner jag, annars blir livet så nattsvart och jobbigt. Finns så mycket annat att glädja sig åt just nu att jag inte vill att detta ska ta bort all glädje eller så, låter det knäppt?

Kram till er!