Missfall och vill nu försöka direkt igen...fler som hänger på?

Vi fick beskedet att fostret dött runt vecka 6-7 och jag genomgick missfallsbehandling 28 november. Vi har börjat försöka igen nu - inte fullt så tidigt som ni, men jag har inte fått tillbaka mensen ännu så det är ändå relativt tidigt. Direkt efter missfallet kände jag att jag ville vänta ett tag, delvis för att jag var rädd för ett till missfall. Men ganska snart blev längtan efter barn starkare igen, och jag tror dessutom att ett eventuellt missfall skulle kunna kännas ännu jobbigare om vi har väntat länge. Så nu försöker vi bli gravida igen och hoppas på det bästa. 

Håller tummarna för att det ser bra ut imorgon och att allt går bra för er sen! 

Jag har inga barn. Det här var första graviditeten och första missfallet. Vi hade tur och blev gravida fort, så jag hoppas att det går bra den här gången med. 

Jag försöker också tänka så, att det egentligen är ett friskhetstecken att kroppen stöter bort ett foster som (antagligen) inte utvecklas som det ska. Hur jobbigt det än är med missfall så är det ju ändå mindre jobbigt att det inträffar tidigt än om det skulle ske väldigt sent eller rentav vid förlossningen.

Vi hade inte berättat för nästan någon att vi väntade barn, så när vi fick missfall kände vi oss väldigt ensamma. Vi bestämde oss för att ändå berätta för våra föräldrar och närmaste vänner, för att ha folk att prata med. Det kändes såklart tråkigt att berätta om missfallet utan att ha fått dela den glada nyheten först, men alla har tagit det bra och det har varit väldigt skönt att vår omgivning vet. Vi har även fått veta att flera vi känner har varit med om samma sak.

Fy vad du blivit dåligt behandlad På det igen! Att dom ska va så jäkla otrevliga, visst vardag för dem men första gången för andra ju. Mitt första missfall v6 åkte jag inte in o kollade då jag visste att dom inte tar emot, fick ett missfall 04 med innan första barnet. Men nu senaste v 10 kände jag att jag ville träffa någon. Ringde till 2 ställen men nej fick inte komma trots att min bm rekommenderat mig att åka in. Ringde till slut privat o fick tid direkt, träffade en bra läkare! Själva missfallet, div att fostret kom ut skedde där o det kändes så skönt. Vi har redan gjort ett försök igen då det känts som jag har äl, men jag känner mig tveksam o orolig, orkar inte gå igenom detta igen! Ring privatklinik om du känner att du vill träffa en läkare, det är det värt!

Skrapades i förrgår efter ma. Fick veta 3/12 att vår mini dött, var i v 9 och fostret likaså. Därför fick vi vänta på skrapning drygt 3v då de va lite osäkra. Va jätteledsen de första 2 v och grät utan förvarning och det känns som att jag e redo för att försöka igen- nu! Gyn sa att jag borde vänta en mens men verkar som att det var mer för deras skull, för att kunna datera nästa graviditet? Väntar såklart tills jag slutat blöda, minimalt redan nu, men hur tänker ni? Vänta el inte? Ska lägga till att jag är 34 år, vi kämpade i nästan 2 år och hade påbörjar utredning såvida fick ma. Pga detta får vi ej fortsätta mot ivf via staten nu.

Hej! Jag fick missfall i fredags, eller det var då det började blöda som mest. v7+4. Jobbar i butik och i torsdags mitt i rearushen började allt, när jag stod i kassan... Visste inte vad jag skulle ta mig till. Har inte fått bekräftat missfall men jag blöder fortfarande mer än vad jag brukar vid mens och det har kommit en del klumpar, smärtorna i fredags kom stötvis och höll på hela dagen och natten. Känner mig inte gravid längre, de symptom jag hade som ömmande bröst, är borta.

Känner mig så otroligt ledsen och tom. Vad ska man göra för att peppa upp sig lite? Hade inte berättat för någon om graviditeten så är väldigt ensam i min sorg, förutom sambon förstås och han är ledsen, men inte alls lika förstörd  som mig känns det som. Har ingen lust att göra något men blir även tokig på att ligga i sängen instängd hela tiden, och imorgon är det nyår också..

Det innebär inte större risk för ett andra missfall om man blir gravid innan mens, direkt efter missfall? Har läst lika olika saker om det där. Jag vill verkligen försöka så fort som möjligt igen, hade ju så sett fram emot min lilla augiustibebis. <3 Det tog 3 månader för mig att bli gravid denna gång. Känner så med dem som har försökt en längre period och som sedan får missfall...  :(


Styrkekramar till dig. <3 Jag hoppas verkligen att det går fort för er denna gång. Jag vet inte heller om man bör vänta eller ej har inte kunnat fråga min BM heller eftersom de verkar vara lediga under mellandagarna.

Jag hänger på här också, fick MA den 15 december, väldigt traumatisk upplevelse på sjukhuset med cytotec mm, Och den 19 dec tog dom bort halva moderkakan som satt kvar. Jag trodde jag var i v 15, när vi fick veta att fostret dött i v 9 el 10. Bearbetar fortfarande alla känslor, men det kommer nog kännas bättre om man är gravid igen snart och kan glädjas åt det istället för att sörja den som inte blev nu. Men jag tycker att själva upplevelsen på sjukhuset med alla värkar o smärtan och blodbadet som blev att det var värre än vetskapen att fostret var dött.
Den graviditeten var "oplanerad" men ändå önskad. Och nu längtar vi båda efter att få bli förädrar, fast vi trodde nog aldrig att vi skulle sitta i den här båten nu...
Nu har jag äntligen slutat blöda och tror jag har äl typ nu eller snart. Så det blev mysa i morse :) Hoppas på ett nytt plus i januari och att det ska resultera i en frisk liten bebis till hösten. :)

Tack, ja en förlossning var precis vad det va, förutom att man fick klämma ut allt i ett "bäcken". Men smärtan vad samma som på en förlossning, dock inga krystvärkar. Men alla andra värkar som man har hade jag, jag fick det där "knäppet" man får precis sekunden innan vattnet gick. Och bara jag tänker på det så blir jag ledsen. Att uppleva detta när man får hem ett levandes barn är okej men nu va det som om döden bara låg som en skugga över allt. Jag är inte den som skriker av smärta utan jag biter ihop som fan för att komma igenom den. Och mitt i den värsta värken bet jag sönder en tand och fick senare åka till tandläkaren som fick fixa den. Jag fick all smärtlindring som fanns, morfin direkt i blodet och dubbeldos av citodon men ändå höll jag på att svimma av smärta på slutet efter ca 10 timmar av värkar. Detta var min första graviditet....