Häng med alla ni som har upprepade missfall..

Joinar er här tjejer!

Känner att jag behöver prata av mig lite =) Just nu händer det inte så mycket..har hamnat i Leif Matthiessens händer och väntar nu på svar från utredningen. Hur lång tid ska det ta?? Har väntat i 4 veckor nu...
Har 1 X och 8 missfall bakom mig..men NÅNGÅNG ska det väl ändå vara vår tur??! 

Hoppas på blodförtunnande sprutor från Leif ska hjälpa..äter även 1/3 Albyl Minor om dagen på eget bevåg..någon som har positiva erfarenheter av det? 

       
   

Älskade, älskade Che... det finns inte ord för hur ledsen jag är för er skull nu.
Vi har ju kämpat så länge och så mycket nu.

Jag kan inget annat än att skicka styrkekramar till dig och din man ♥

Hör av dig om du vill!

Kramar

Hej, får man vara med här?

Vår historia: Sen 12 september -11 har vi haft 2 mf i v.7 och nu senast en ofostrig graviditet som upptäcktes i v. 8-9.
Missfallen klarade kroppen själv, men sist fick jag ta cytotec för att avbryta. Vi har fått göra en utredning där man tog flera prover av mig och kromosonprov på både mig och maken, men man hittar inga fel.Läkarna säger att det inte finns några hinder för att vi ska kunna få barn.           

Så nu går vi åter och väntar på ett plus. Det jobbigaste just nu är att jag inte har nån att prata med, bortsett från maken. Är det nån annan som upplever att familj och vänner ogärna lyssnar, och helst slår bort med klyschor som, "Försök att inte tänka på det" "Slappna av så kommer det"  osv och att de gärna  snabbt som ögat styr över samtalet på nått helt annat?

  

Idape: Dem tog 2 rör på mig och 1 på sambon. Inget spermieprov har tagits.

Första slutade i utomkveds ca v 6, sen 8 tidiga missfall på rad, alla runt v 4-5

Har läst att det är viktigt med vitamin B12, räcker det att man äter multivitamin tabletter som innehåller B12, eller
ska man även ta B12 vitaminer?     . 

Hej alla.. Dags för mig att hoppa på här nu då jag känner att jag orkar inte vara ensam mer.. Jag behöver någon att stötta mig mot..

Jag blir 23 i April, jag har haft 2 MA i v11, ett MA v6 samt MF i början av graviditeten och nu senast MF v 10...
Visst, jag är fortfarande ung, jag får inte ens börja utredning ännu, men jag har panik och har nu efter sista i samband med att min mormor dog gått in totalt i väggen.. Jag vet inte vad jag ska göra längre.. Funderar på att sätta in spiral och sen bara ta en paus, sluta tänka på barn och bara ge upp för jag orkar inte mer..

Sist blev jag inte ens glad då jag plussade, min första tanke var "helvete.. inte igen".. Jag ville inte berätta det för min sambo innan v12 men bestämde mig tillslut för att han också hade rätt att veta även ifall det skulle gå åt skogen.. Han blev livrädd att vi skulle få ett MA igen, började nästan gråta och backade undan totalt, även om det är vad vi vill.. Han blir 28 i år och vi bor i ett hus, har stadig ekonomi och längtar så fruktansvärt.. Men som ett brev på posten, i Lördags började jag blöda, kraftigt... igen.. Jag kände mig bara helt tom..

Sjukvården tar mig inte ens på allvar, för att jag är så ung.. Varenda gång jag har ringt (och tro mig.. det är många gånger) så avfärdar de och säger "Ta ett nytt gravtest om en månad så ser du ju", fick söka mig till ett annat sjukhus än det lokala mitt förra MA..och där fick jag faktiskt hjälp.. Här i min stad vill de inte ens ta in mig på ett VUL även om jag ringer och grinar i telefonen..

Kommer aldrig att glömma då jag verkligen gav upp och började se framför mig ett liv utan barn, det var sist jag fick MA, var tvungen att åka in och göra en cytotec-behandling, jag småsipprade bara i dagar och de ville ha in mig på skrapning om det inte kom ut snart, sista dagen fick jag så ont att jag fick panik, låg i duschen hemma på golvet och bara skakade.. När det äntligen kom ut, blev det en chock. Jag bara grät och grät och grät, i ren och skär panik.. Jag frågade gång på gång, ut i tomma luften "Varför mig? Varför oss?"

Jag vet att jag är ung, att jag har många år på mig.. Men hur många år orkar man ha denna hemska smärtan och längtan? Hur många år orkar man hoppas? Jag vill inte ens tänka på er andra, vilket helvete ni har gått igenom och kanske fortfarande går igenom... Jag vill bara lägga mig ner och känna mig tom..