Är jag egoistisk som vill ha ett till barn när min man inte vill?

Beklagar verkligen sorgen. Men kanske din man måste få sorja på sitt sätt och därfor inte kan tänka sig ett barn till just nu? Alla kan ju reagera olika på sorg. Om det är så, kan du inte ge honom den tiden han begär? Kanske själv forsoka sorja också, utan att huvudstupa kasta dig in i att skaffa dig vad du tycker du behover just nu, i ett tillstånd av stor sorg?

Tow2Mater: Tack för ditt svar. Absolut skulle jag kunna ge honom den tiden om det vore så att det handlar om det men det gör det tyvärr inte enligt honom. Jo visst kan man tänka att det är att kasta sig huvudstupa i det, men att vilja ha ett barn till kommer jag vilja ha även om ett år. Men däremot att fundera på skilsmässa kanske är dumt i detta skede...det är bara det att jag vill ha ett litet hopp om ett nytt litet liv mitt i allt mörker och det kan han ju inte ge mig.

Jag beklagar din stora sorg! Vet att det är ett tag sedan du skrev, men jag känner så igen mig i ditt inlägg (har inte förlorat ett barn, men resten) att jag måste höra hur det har gått för dig.

Hej Elvira

Tråkigt att du vet hur det känns. Jag har ju i nuläget två sorger, och det är rätt övermäktigt. Det har inte hänt något nytt mer än att min längtan ökat och vi fortsätter i parterapi för min man har sagt att kanske kommer han att ångra sig men jag tror det bara är ett sätt för att hålla mig kvar tills jag givit upp min längtan.Det är så han fungerar generellt så jag tror inte så mycket på det han säger. SÅ jag försöker nu bearbeta min sorg över min son och försöka bestämma mig om jag ska skilja mig eller inte. Lutar väl ganska mycket mot det just nu. Så inte har det gått särskilt mycket framåt.

HUr ser din situation ut?     

Hej, vad jag lider med dig! Vi har diskuterat barn i flera år. Första omgången slutade i att vi separerade, för att han sedan skulle ångra sig och komma tillbaka, med en önskan om att skaffa ett barn med mig ändå. (Han har ett sen innan). Vi blev gravida och fick en son. När sonen var ett tog jag upp diskussionen om ett syskon, då jahg inte är "färdig" och tycker att sonen ska ha ett syskon i sin närålder (halvsyskonet MYCKET äldre). Det vart blankt nej. Inga bra anledningar han kan prestera, bara blankt nej. Jag har också funderat mycket fram och tillbaka på skilsmässa eller inte, så jag förstår dig precis! Enormt svårt... Det är en sådan sorg när man längtar, och är ensam om sin längtan. För din del ännu värre, som måste sörja ett barn också! Skickar hundra styrkekramar!

Tråkigt att höra att han kanske "väntar ut dig", har du berättat för honom att du befarar att det är hans strategi? (Inte för att jag har med det att göra, du behöver inte svara! Blir bara nyfiken, för min man har en tendens att gömma undan saker han också, med förhoppningen att jag ska "glömma bort det"....)

Hur funkar terapin?

Hur gammal är din son nu då? Jag förstår att du vill ha ett syskon i närmre ålder, av samma anledning som jag ville ha ett helslyskon till min dotter. Jag kände mig faktiskt lite lurad också, för när vi fått Nellie så var det bara, nu ska vi inte ha fler barn. Det var något han bara bestämt sig. Vi hade en av varje, jag kände ju bara att jag hade en. Hade jag vetat att han bara ville ge mig ett barn så hade jag inte gift mig med honom tror jag. så lite lurad känner jag mig. Blev dock gravid vilket han protesterlade mot. Jag sa tvingar du mig till abort kan jag inte leva med dig längre, varpå han sa ok då behåller vi barnet. Dock var han rätt elak mot mig under graviditeten för att han var arg och kände sig lurad. Jag visste ju att han inte ville ha fler, men han var väl medveten om att vi var oskyddade. Stt vi sedan förlorar vår son, är riktigt jävligt, vilket de är för alla i den sitsen, men de har förhoppningsvis inte känt sig ensamma under graviditeten och får förhoppningsvis bli gravida igen.

Ja hur går det i terapin? Han sa sist: Jag har offrat mig en gång förrut och tänker inte göra det igen. Jag förstår inte hur han tänker vi skulle ju ha ett tredje barn om vi inte förlorat Charlie.  Det är inte så att jag ber om ett fjärde, hade vi inte förlorat honom skulle vi ju inte vara i denna sits. Alla jag pratar med tycker att det är han som är egoistisk, han ser ju hur jag lider och han vet att han kan göra det lättare för mig men det vill han inte.
Kanske för mycket av mig att begära men som sagt vi skulle ju haft ett barn till. Att han säger nej, är för mig som att säga nej till vår son.      

Ja, vad ska jag säga... Jag förstår så väl att du känner dig lurad, och jag känner att du har varit utsatt länge, både före, under och efter graviditeten. Att han offrat sig är väl mest skitsnack, hur kan man se det som ett offer att ha en familj som älskar en? Min son är 3. Och ja, jag känner det som att jag bara har en, liksom du. Oavsett att där är en till. Det är ju inte mitt barn, även om jag såklart bryr mig  ändå, så är det inte samma sak.
Jag håller på dig, oavsett vad du beslutar, det är bara du som kan känna vad det finns utrymme för i ditt hjärta. Har du tänkt på att bryta upp, och kanske ha chansen att träffa någon annan? Så har jag tänkt, många gånger. Och kanske kunna skaffa ett syskon till min son med en annan man. Även om det blir ett halvsyskon till då.

Så vaknade jag med kroppen i alarm efter bara en timmes sömn. Det var några år sen jag mådde så här dåligt...Jag tycker så illa om min sambo och mig själv. Min sambo för att han inte stöttat eller varit aktiv och inte bryr sig och jag för att jag är så svag och får blockeringar när jag ska beslut. Mycket är försent...fattar inte varför jag inte orkade. ..Jo...det handlar om ev. syskon. Vill inte göra någonting.. Måste sjukskriva några dagar. Enda jag gör är att surfa runt här på familjeliv för att skingra mina tankar. Försöka skärpa mig när jag hämtar på dagis men nog måste  hon märka att jag inte är som vanligt.