Utredning i slutet av 2012 eller början på 2013

Johjen: jag tror också att er tajming var bra!

Ang att få äl rubbad av spolning: det bör väl inte påverka, men vem vet. Jag fick äl tidigare än vanligt nu när jag var. Men om det berodde på spolningen lär jag aldrig få veta.

Jag har inte trott att det har lyckats egentligen de senaste...tja, fem månaderna. Av någon anledning tror jag att det har lyckats nu, vilket innebär att besvikelsen blir så mkt större. Och det är jag INTE sugen på. Kanske kan jag skärpa till mig snart och sluta tro på ett positivt resultat, annars blir det ingen bra mental status på mig :/.

Äl-tester är väl både på gott och ont. Har man testat ett tag och vet att man har äl och man lärt känna kroppens signaler så är ju testerna relativt överflödiga. Fast det innebär ju också att ändå vet när man äl, utan tester, om man kroppen signalerar, och då blir det ju likväl stressigt. Lite svårt att förklara hur jag menar, kanske hängde ni med ;).

Ja, jag känner också igen mig i mkt av det ni skriver. Det finns där hela tiden men jag gör det mesta för att inte tänka aktivt på det. Oron, känslan av att vara misslyckad och sorgen är där men jag är noggrann med vad jag låter mig komma i närheten av. Som jag skrivit innan gör jag aktiva val. Låter fånigt men är jätteviktigt för att inte gräva ner mig.

Byt kanal på tv om det handlar barn/familj. Skippa fb för att slippa se foton och uppdateringar av vänners bebisar och barn ( är ju drygt 30 så de flesta har ju barn). Träna!!! Fokusera på träning eller gå med i nån förening eller börja på nån kurs!

Nästa vecka har vi vårt möte och då får vi reda på alla resultat.

Jag tänker med att sommaren blir en väntan. Och jag känner för första gången en viss oro över vad man ska göra hela sommaren. Jag vill just nu inte ha så mkt ledig tid, helt enkelt. Eftersom alla runt omkring har barn drar jag mig för att umgås med dem. Kanske ska man hitta nån sommarkurs? Nu fick jag en bra idé! Volontär eller liknande ... Det tål att tänkas på. ;)

Kram

(Det kommer ordna sig slut)

Jag har oxå just berättar för en av mina chefer. Jag känner henne sen ganska många år tillbaka så det kändes ok. Däremot så vill jag nog inte berätta för kollegorna, inte än iaf. Men visst är det jobbigt med att behöva smyga iväg lite då och då. Väcker väl lite misstankar eftersom jag mer eller mindre aldrig är borta.

Imorgon dags för läkarträff. Känns skönt att det äntligen är dags att få reda om nåt är på tok eller inte med oss.

Jag läste också för ett tag sen att de är väldigt restriktiva med försöken i Norrland, riktigt tråkigt! Borde vara detsamma för alla i landet.

Thotis, - jag minns inte, men är det specifikt skäl till varför du tror att du inte kan få barn alls? I vilket fall är det jätteviktigt att hitta meningsfulla sysselsättningar när allt känns nattsvart. Inte helt lätt, men det går.

Hemkommen från vårt möte med läkaren och det var positiva besked. Vi är friska och har inte någon nedsättning på något plan. Så nu händer typ inget mer. Vi skulle försöka till efter sommaren och har det inte lyckats då så får vi remiss till ivf, och då kommer behandlingen starta i bästa fall ett halvår efter det.

Lyckas vi inte på egen hand så kommer jag vara 35 innan vi får barn.

Så jag måste hitta nya vägar, nya intressen. Mitt liv rinner ur mina händer annars.

Kanske en dum fråga, men vad gör provera?

Åh, så fantastiskt roligt, Camilla!!! Grattis! Jag blir verkligen glad för din skull! Skönt att nån lyckas trots svårigheter!

Här lyser positiva grav.-resultat med sin frånvaro. Jag kommer nog inte ha så mkt att bidra med till detta forum eftersom vi inte får nån hjälp förrän om ett år nu, såvida det inte tar sig av sig självt. Men jag kikar väl in då och då för att få sällskap i den barnlösa lite ensamma vardagen. Sen så vill jag ju se hur det går för er!

Jag beklagar Stargazer. Jag förstår att det känns hopplöst. Det gör det här med nämligen. Hoppas att gynekologen ställer er i ivf-kö nu direkt så ni slipper vänta. Det är säkert viss kö, men kanske är ni igång till hösten.

Kanske till föga hjälp, men du är inte ensam!!! Vi är många här som upplever samma frustration, besvikelse och kanske ensamhet i vår situation.

Jag känner mig som en öppen m

(fortsätter) jag känner mig som en öppen måltavla. Jag tar emot skott från alla håll stundtals. Orkar inte hålla emot.

Du skriver att vardag flyter ihop med helg. Jag upplever väl nåt liknande. Försöker hitta på saker, som att resa, men det känns bara halvkul också eftersom det ju inte är det man vill egentligen.

Jag tänker att vår och människors barnlöshet har ett syfte ändå. Att det får andra människor att uppskatta sina barn mer. Att de blir påminda om att de är lyckligt lottade liksom. Så finns det iaf nån mening med det här.

Skönt att många av har fått positiva svar från sjukvården! Lite optimism minsann, skönt att höra! :)

Går mot en starkare mental status för egen del :)!

Heja oss! Kram

Jag är också klar med min utredning ( eller vår utredning snarare ;). Den gick förvånansvärt smärtfritt både mentalt och fysiskt. Det var jobbigare innan man fattade beslutet att ta kontakt med någon. Kontentan av vår utredning är att vi inte har hinder utan vi ska kunna lyckas på egen hand. Eftersom jag är 33 så ska vi försöka till efter sommaren, har inget hänt så får vi remiss till ivf.

Som någon annan skrev - ta det lugnt och ha tålamod ;). Lycka till!