Åh tack för att ni delar "Intetnyttpåplusfronten" & "Vårväntanochlängtan":
Fast att jag vet att vi är normala i den utstreckningen så är det så skönt att höra fler historier, liten som Bullen (ungdomsprogrammet) all over again ;)
Eftersom vi är inne på vårat första år så kan jag förstå "paniken" min man känner stundtals, men ju mer jag håller tillbaka lite på att prata sönder honom ju mer märker jag att det kommer mer och mer.
Jag VET som sagt att han vill ha barn, inte så, bara att det blir väl så verkligt när vi ska försöka nu i utredningen, svart el vitt på ngt sätt.
När vi träffades för 4 år sedan var han den som var mest PÅ och jag fick tidigt i vårat förhållande (3:e dejten) berätta att jag förmodligen inte kunde få barn, sen nu sista åren har allt vänt och eftersom ett litet hopp väcktes i mig att jag kanske kan få bära ett barn, vill jag nu försöka.
Aja, ...
intetnyttpåplusfronten skrev 2013-01-17 11:48:49 följande:
Ja hoppas att vi plussar allihop ;)
Försök 2 sen spolningen nu, känns som att man har lite mera hopp nu dessa 3 mån efter. :) Innan har jag inte haft något hopp på flera månader...
Kram kram!
Min man är lika "på" som jag, kanske att jag är mer intresserad av själva utredningen iom att jag läser en massa om det dagligen, han är mer intresserad av mötena på kliniken :)
Första året höll jag tillbaka för att inte stressa honom, andra året var förjävligt, sexet var värdelöst och bara tvångssex... Vi hade problem som vi aldrig har haft varken före eller efter det året, tex han fick inte upp den, kan kunde inte komma osv. Jag mådde skit och allting var ett helvete.
Nu är det harmoniskt igen, vi sexar på som vi känner för utom ÄL veckan då vi kör varannan dag. :) Han har koll på min ÄL och jag måste inte anstränga mig så hårt, vi båda vet att när vi lägger oss på ÄL dagen så är det sex som gäller ;)
Jag är lite rädd, jag har börjat förlika mig med tanken på att vi kanske aldrig får barn. Och det börjar kännas som att det inte är hela världen... :s Jag vet inte om det är min hjärna som försöker lura mig, att bli gravid har ju varit nästan det enda jag tänkt på i snart 6 år! Så varför vill hjärnan lägga av nu när vi kommit så långt i utredningen?
Jag tror att kroppen och hjärnan är en lustig manick som gör allt för att vi ska överleva in i det längsta.
Jag har som sagt "alltid varit införstådd med att jag inte kan få barn" och det har varit sk OK för mig och jag har tänkt vidare på att dehär med barn är väl inte så himla viktigt; vi kan resa! Vi kan vältra oss i pengar! Vi slipper skilja oss som småbarnsföäldrar verkar göra! osv osv osv, men instiktivt så bara försvann ALLT det när helt plötsligt en barnmorska sa att det KANSKE går.
Att leva med barn och leva utan barn går ju båda två, inget snack om det ... det är väl bara att man gör allt för att skydda sig själv för att inte bli sårad och vad det än blir i slutänden så kommer det bli bra, det måste jag intala mig själv hela tiden!
Men ett steg i rätt riktning. 