trina skrev 2013-01-17 17:56:18 följande:
Ja ibland undrar jag också om det är så att jag är den som är drivande i frågan om att gå vidare i utredningen. Bara gått på första mötet och lämnat blod och alltid är det något som är ivägen för att nästa prov ska kunna lämnas. Känner mig så frustrerad men det kan jag ju inte ta ut på min man fast det är hans ansvar att fixa med sitt prov. Jag kan ju inte ringa och boka tid för honom...
Sen vet jag inte om det bara är vi men vi kan inte riktigt prata om det här. Jag kan prata om mina problem (som vi vet om sen innan.) men att prata kring bitar som åligger honom då är det en vägg. "är det läskigt att boka prov?" nej. "är du rädd att du ska ha ett fel också?" nej. "vad gör vi om det inte går?" vi tar det då.
Va fan, jag vill planera! Jag vill veta vad jag kan vänta mig om det inte går. Jag vill veta hur han tänker. Går han med på donation eller ska vi köra på adoption i det fallet? Men sånt vill han inte prata om. Känns som att han är så optimistisk och tror att allt kommer gå jättebra! Men hur mycket som helst kan ju gå fel eftersom att det redan är konstaterat att det är fel på mig.
Samma här, jag försöker ta reda på vad för alternativ vi har om det inte skulle gå för oss genom insermination eller IVF eller förhoppningsvis på naturlig väg. Men det är något som sambon verkligen inte vill disskutera i nuläget.
Antagligen för att han känner att det inte är aktuellt ännu, men jag vill veta vad han tycker om saken
Verkar dock inte som att donation är ett alternativ för honom i dag. Han är inte "där" ännu i alla fall.
Kan fundera över ibland hur lustigt och ironiskt det är att som ungdom gör man allt för att skydda sig och slippa bli gravid och när man verkligen vill då går det inte. Ibland undrar jag hur det hade sett ut om vi börjat försöka när vi var runt 18 år. Hade det gått supersnabbt då eller hade det varit samma?
Tur att man inte vet sådant varken på förhand eller i efterhand. Då hade nog många val i livet sett annorlunda ut.