Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

Jag har fram och till i syskon-processen tänkt på adoption. I början kände jag nej. Vi har ju redan ett biologiskt barn och hur skulle det då kännas med ett barn som inte är biologiskt? Kan man älska det lika mycket? (kanske en konstig tanke). Efter hand har jag dock känt mig mer och mer positiv till adoption. Det är klart att man kan älska ett icke-biologiskt barn lika mycket. Barn är ju underbara oavsett vems gener det har. Min sambo och hans tvillingbror är adopterade. Deras adoptivföräldrar fick aldrig biologiska barn (det här var i början av 80-talet).

Kolla på adoptionscentrum. Tror de har en massa nyttig info. I stort har jag för mig att man måste gå med där om man vill adoptera och sen måste man genomgå en rad tester och utbildningar för att bli godkänd som adoptivförälder. Det kan nog ta väldigt olika lång tid beroende på vart man vill adoptera ifrån och om man kan tänka sig ett barn med funktionshinder. Kostnaden har jag för mig ligger på över 200 000 enligt vad jag hört.

Vill tipsa om en otroligt fin låt av Sarah dawn finer "till dig"

Sök på youtube,beskriver i ord precis hur man känner i den här situationen,börjar gråta varje gång jag hör den

Ja den är väldigt fin. Även "I would die for that" dem 2 låtarna kan jag lyssna på och snyfta lite till ibland. 

Bestämde mig för att ringa fertilitetskliniken här med mina frågor istället.

Dom svarade att vi inte får ngn hjälp förrän ett år har gått även fast jag är 36. Sen trodde hon inte att vi skulle kunna få någon hjälp ändå. Hormoner är inte aktuellt eftersom jag testar med äl test och får utslag, så äl har jag, spermietest var överflödigt eftersom sambon gjort mig gravid tidigare och ivf är inte aktuellt eftersom vi har barn tillsammans. Kejsarsnittet skulle heller inte kunna påverka något. Frågade om det fanns något annat vi kunde göra, men det sa hon att det gör det inte. Bara slappna av och ta det lugnt. Så vi får väl bara hoppas på att jag blir gravid snart ändå. 4 månader är ju egentligen ingen tid..

Det finns inte någon chans att han ändrar sig? Min sambo ville ju först inte alls göra ivf och sen ändrade han sig. Är ju också ensam barn och önskar at hela mitt hjärta att sonen inte kommer bli det.

Vi har också börjat fundera på adoption. Vårt dotter kom till efter 1:a IVFen men innan dess 4 års kamp. Nu har vi försökt i 1,5år och 6 st IVF:er (7 totalt).

Känner att orken och pengarna börjar ta slut och det är läge nu att ta beslut om adoption eller ej. Det är kostsamt och tar lång tid. Mina kusiner är adopterade & jag har aldrig tänkt på dem som annat än mina rätta kusiner, viket gör tankegången lättare, inte lätt.

Testa allt för att förbättra oddsen men det vill sig inte.

Akupunktur hos en med inriktning på infertilitet, hon har ett "schema" som hon går efter beroende på vart i cykeln man är.

Mitt problem är obefintlig ägglossning vilket tog ca 2 år att få reda på : (

Vi har 6 blastocyst i frysen. Vi kommer att använda dem sedan får vi se.

Hoppas så att vi alla snart ska få känna lyckan igen av ngt litet som växer i magen eller på annat sätt kommer till våra familjer! 

Vad tråkigt M och M och Chasingdreams.

Jag är nu på spraydag 6 och har än så länge inga jobbiga biverkningar. Inväntar blödning och när den är över kan jag köra igång med sprutor.

Angående adoption blir det nog inte aktuellt för vår del, mannen är 43 och 42 är maxgräns. Vi gör detta ivf försöket nu, sedan vänder vi oss ev utomlands där de har lite mer individanpassade metoder.