Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

Jag väljer att jobba mindre för att få mer kraft och mer tid med barn & djur. Sen har jag ett tungt jobb och det sliter på kroppen. Det är mer värt för mig.

Ja, jag gjorde även så med barnen jag redan har. Gick bra. Man får resonera vad som är viktigast för en. Kan såklart bero mycket på vad för slags jobb man har också. Men jag känner mig själv och skulle inte må bra varken fysiskt eller psykiskt att jobba 100 % just nu, absolut inte om jag lyckas bli gravid.  Du får överväga för och nackdelar. Jag får iallafall mer nu, var några år sedan sist, och jobbar ändå mer nu och har högre lön.

mm är ju surt att man får såpass lite med FP, som dem dessutom ska ha skatt på och sen får vi inte räkna in det med pensionen sen...snålt! 

Får se hur du bestämmer dig sen då.   Jag får väl först och främst lyckas bli gravid, går tyvärr inget bra på den fronten.

Hur länge har du väntat hittills? Hoppas dem snart hör av sig! Vilken ska du gå på? Om det blir aktuellt för mig, så blir det sahlgrenska. Själv väntar jag nu först på att kunna börja med min behandling, men först måste mina värden bli bättre. Suck! Ett steg fram, tio steg bak.

JAG ÄR GRAVID!!!!     Är helt i chock!! 

Vi hade slutat hoppats, väntade på behandling ju!!  Igår när jag letade efter en sak, så hittade jag ett gravtest, testade mest för skoj skull, då mensen uteblivit läänge, som den gjort innan i många månader. Nästan med en gång dök det upp ett plus!! Jag fattade ingenting, vaa?? Helt chockad jag och sambon, så i morse sprang vi iväg och köpte ett digitalt!!!  Hur är det möjligt, efter 1års kämpande??? Måtte det gå bra nu.

Tack ska ni ha!! ofattbart. Jag har haft så långa och oregelbundna cykler... men skulle gissa på v6. Min gyn ska ringa imorgon bitti!

Uppdatering från mig, vi fick komma på vul och fick se ett litet hjärta slå! hon sa att jag var v.6+1 (onsdags) och allt såg bra ut. Så hoppas det är en liten kämpe nu.

Våran lycka blev kortvarig, fick konstaterat ma, efter jag varit orolig då alla symtom en dag bara försvunnit.
Ska in på måndag och göra 2a utlåtande och behöva få igång det, då det inte kommit igång av sig själv. 

Känns så fruktansvärt orättvist, när vi fått kämpa så och det blev såhär...

Hoppas det går bättre för er andra!

Tack för er omtanke! Jo min sambo stöttar mig jättebra och han tycker det är jättejobbigt. Vi har deppat och gråtit ihop. Några vänner har vetat om det, så fått stöd där med. Svårt att samla nya krafter, men samtidigt vill vi båda så gärna få uppleva en liten ihop...

Ja, det är tufft att behöva ladda om och börja om på ruta 1 igen. Vem vet hur länge det dröjer med... Men när kroppen blivit sig själv igen, så får jag se vad min gynekolog säger och om jag får börja med pergotime, som varit tanken.

Hur går det för er andra?