Idag typ fem veckor efter blödningen för missfallet började har jag fått mens igen. Den känns dock väldigt "vattnig", väldigt ljusröd liksom inte lika mörk och blodig som vanligt. Beror detta på att jag troligtvis inte haft någon ägglossning efter missfallet?
Nu är allt som vanligt. Hoppas cykeln blir vanlig också nu...
Hur gör ni när vänner och bekanta får barn? Åker ni dit och låtsas vara glad och nyfikna på att höra om allt och vill hålla i osv? Har kompisar som fått barn nu och jag kan inte ens förmå mig att åka dit. Känns falskt och stå och säga ååååh så fin, men vad roligt, hoppas allt gått bra, klart jag vill hålla honom... :-\ Vet inte vad g ska göra...
Just den här första påhälsningen som förväntas när nån får barn. Ses man sen i andra omständigheter så går det väl bättre men just det här att nu är vi här bara av en andledning, bara bebisen i fokus. Jobbigt
Här sitter jag med min ÄL-molvärk som jag alltid får. Kanske en ägget som lossar? Har molvärk flera dagar innan och på eftermiddagen efter positivt äl-test får jag rejäl värk en bra stund och sen känner jag av rejält under flera timmar efter. Är då fascinerad att trots att jag känner detta så väl och att min cykel väldigt regelbunden med äl 14 dagar efter mens och att min mans spermier såg bra ut både i mängd och rörelse etc så funkar det inte. Sjukt.
Första försöket efter missfall också...
Jag är 32 1/2 och var alltså 31 när vi började försöka. Tycker inte det ska spela in så mkt då man vet de som varit över fyrtio när de fått barn. Ja ni inte hade man trott detta om livet inte. När man väl får chansen att leva det liv man vill och vara frisk och välmående i övrigt då ska man dras av nåt sånt här. När sjutton ska man hinna bara njuta av livet. Finns det någon gång det bara kan kännas bra och sorglöst allt? Eller ska skiten bara avlösa varandra?