Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

Tänker ni på speciella ställningar eller att ni måste få till det många ggr innan äl eller?

Kul att man fick mens i julklapp...

Ja blä ;-(

Ja fy vad jobbigt att drabbas av testikelcancer mitt i allt också! Mår han bra nu då? Fick ni ert första barn naturlig väg eller? Har ni något mer än din mans sjukdom och operation som talar emot er, eller är det bara oförklarligt? Började ni med IVF och nedfrysning pga av operationen och det eller tänkte ni välja den vägen i alla fall? Gör ni det privat då?

Vi har en dotter som föddes i april 2010.Hon kom till på naturlig väg efter 6 månader. Det kändes länge då. Men nu i efterhand efter att nu har försökt i 17 månader så känns det ju som ingenting. Vi har gjort utredning och allt ser bra ut för både mig och min man. Men det vill sig likt förbannat inte! 

jag mår psykiskt jättedåligt av detta. Känner som att jag sitter i fängeslse, som att min kropp är ett grått instängt deppigt fängelse. Någon har berövat mig friheten. Vi funderar att gå vidare med IVF. Orkar inte försöka själva mer, än fast läkaren på kvinnokliniken tyckte vi skulle pröva ett år till själva när vi gjorde utredningen för 4 månader sen...men vet inte om jag och vi orkar det...

Hur stor chans har man egentligen med IVF? Man tänker ju att det typ är lösningen. Men det känns ju som att det lika gärna kan gå åt helvete också. Och vad fan gör man då?!?!!!!!!! Jag vägrar ge mig. Jag ska bära och föda och få ett barn till! ;-(

Ja tänkte att någon tyckte att det 2014 skulle bli vårt år och det skulle starta perfekt men icke... Jag känner mig värdelös. Fattar inte varför det inte blir nåt. Alla prover är bra och jag känner av min ägglossning både själv och med tester. Har fler månader fått till det samma dag som ägglossningen och antingen dagen innan eller efter. Men Nähä då... En liten stund på julafton trodde jag att det gått vägen och var sååå lycklig och lättad. Jag hade kommit ur mitt fängelse. Men lika snabbt stängde någon om mig igen. . Ja hoppet är nog i princip borta. Känns lika stor chans att bli gravid som att vinna 100miljoner på lotto.. Därför jag funderar på att gå vidare med IVF nu. Känns som enda vägen ur det här... Då skiter jag i pengarna. Funkar inte det så har vi ptminstougjort allt vi kan... Sjukt less.

Ja precis. Och resulterar det i en bebis så är värt alla pengar i världen...

Jag känner att vi bara står och stampar nu. Vi har gjort utredning för 5 månader sen som inte visade något så j får ingen mer hjälp från landstinget. Jag fyllde 32år i höst och känner ju att tiden rinner snabbt mot 35år då de säger att funktionen hos kvinnan sjunker drastiskt och jag vill ju gärna ha två barn till! Så jag vet inte. Det här tragglandet och man vet att man gör rätt men det ändå inte händer något tar kål på mig. Det påverkar mig, oss, vårt liv så jag vet inte om vi måste ta nästa steg till IVF bara för att överleva allihopa innan vi blir tokiga på riktigt. Än om det kanske skulle lyckas inom typ ett är själv. Men jag står inte ut. Blir så fascinerad, eller vilket ord jag ska använda, av de som orkar typ 6-7år av den här terrorn. Och som dessutom inte har nåt barn sen innan. Jag skulle vara så deprimerad och bara känna hopplöshet... Jag tror vi satsar på IVF faktiskt. Frågan är bara när man ska ta tag i det... Man tänker att kanske denna gång går det, vi testar själva en gång till. Och så blir det en till och en till osv

Ja en jävla gåta är det :-\ Har ni barn sen tidigare?

Ja jag känner igen mig i allt du skriver! Vad f*n sitter det i...