Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

Åh, jag känner precis igen mig i trådstarten. Och då är det ändå ett år sedan den skrevs... Ser att du kämpar fortfarande. Vet inte om jag orkar kämpa ett år till. Inne på femtonde månaden nu och det sliter så.

När jag hörde av mig till KK för att be dem kolla med ett UL att allt ser bra ut och jag inte har några cystor eller ärrvävnad eller så så sa de att eftersom jag och min man har två barn sedan innan så skulle vi inte få nån utredning. När jag sa att jag haft två missfall så sa hon att va bra, då kan vi ju bli gravida. Då är det ju ingen fara... Så jag orkar inte vända mig till sjukvården igen. Nu ska jag till en healer i helgen. Galet, jag vet, men jag är desperat. Så har jag börjat äta massa kosttillskott också. Känns som att jag skulle göra vad som helst just nu...

Vore skönt att få lite sällskap i min desperation. ;)

Jag ska absolut kolla upp vad som egentligen gäller på landstinget först. Men sen blir det inte av att ringa. Av nån konstig anledning är jag varje månad helt övertygad om att det kommer att funka just den här månaden. Jag planerar till och med nästa sommarsemester med tanke på att jag kommer att bli gravid nu och få i juli. Fast hur stor är egentligen chansen när det inte skett på femton månader... Jag kanske håller på att bli galen på riktigt.

Ringde Fertilitetsmottagningen idag. Eftersom jag hade ett missfall i maj så behöver jag vänta ett år efter det innan det kan bli aktuellt med en S.k. utredning. Då får kvinnan ägglossningsstimulerande medicin och mannens spermieantal räknas. That's it.

Men jag fick iaf en tid till KK idag. Ska dit om två veckor för VUL. Den tiden har jag ljugit mig till... Sagt att jag har smärtor.

Och så ska jag träffa en healer på söndag. Hoppas hon kan ge mig en hint om det är värt att fortsätta kämpa eller ej...

Grattis till lyckat äggplock! Håller tummarna för att det går bra med första insättningen.

Jag håller faktiskt med om att det är fel att ljuga sig till en läkartid. Det var lite av en överdrift. När jag ringde så hade jag verkligen ont. Men det är över två månader sedan... Vårdgarantin... Jag tänker inte avboka tiden.

Däremot avbokade healern så det blir inget. Men om man kan boosta kroppen med naturläkemedel så ser jag inget fel i det.

Klart jag kan vända mig till privat läkare, men det känns som att jag ska gå på min tid på KK och kolla först. Sen är det så märkligt, för jag är fortfarande helt säker på att jag kommer bli gravid. Varje månad.

Skönt att höra att det finns solskenshistorier trots allt! Stort grattis till graviditeten och hoppas verkligen den vill stanna.

Jag vill bara förtydliga att jag inte ljugit mig till en utredning. Det skulle jag aldrig göra. Jag har däremot äntligen fått en tid för VUL som jag sökte om i augusti då jag hade mycket ont (dock ej akutont). Just nu har jag inte ont och kanske borde jag avboka tiden till förmån för nån annan. Men smärtan kommer och går och har gjort så under drygt två år, så jag vill nog kolla upp det iaf. Så rent krasst har jag nog inte ljugit mig till tiden, även om det känns lite så just nu. Det är inte (o)moralen i detta som tråden handlar om så jag vill inte diskutera vidare. Ville bara förtydliga lite.

Jag vet precis hur det är. Jag har t.o.m. en som kallar sin mage för lilla "Oups". Känns ju kul när en annan kämpar och faller varje månad när mensen kommer. Förstår inte vad som är skillnaden på mig idag och för tre år sen. Då var det inga problem att bli gravid. Och min första är också en "Oups" så jag vet den känslan också.

Har ni andra ett barn eller fler? Jag har två. Min man är nöjd med det. Men han vill ge mig tre om jag vill. Jag vill. Men ibland tänker jag att jag borde vara nöjd. Jag har ju redan fått så mycket mer än många... Jag kanske är otacksam?

Tack, bra initiativ. Hoppas jag får vara med och stötta och stöttas även fast det i grunden var jag som var upphov till hela sidospåret.

Jag/vi har just avslutat "mys"-veckan. Men så mysigt tycker jag nog inte att det är längre. Idag åkte jag hem på lunchen (maken var sjuk) bara för att ha ett sista försäkerhetsskullligg. Lite busigt och hade nog känts rätt romantiskt om det hade varit under normala omständigheter. Nu kändes det dock bara påtvingat och tråkigt. Hur känner ni att försöken påverkar era förhållanden? För mig känns det som att vi bara har sex för att göra barn just nu. Och att han inte kan förstå hur ledsen jag blir när mensen kommer. Eller hur mycket jag funderar på det här varje dag.

Väl beskrivet. Precis så är det! :/

Nämen åh, grattis Maramina :)