Jag vill inte ha nån annan =(

Värd och värd... Nä, kanske inte. Men nu råkar jag ju älska honom ändå och den går inte över så lätt bara för att han slutade vara värd den i samma stund som han gick ifrån mig. Jag gråter ju inte för att han ska tycka varken bu eller bä om det, utan för att jag sörjer oss. Eller snarare så sörjer jag hur det kändes för mig att leva med en man jag älskar, och anledningen till att jag sörjer det så mycket är att jag verkligen inte tror att jag kommer att få uppleva det igen. Jag lägger heller inte energin på honom, utan på sorgen. Den sorgen är min egen, som jag ser det. 

Jag har aldrig hävdat att jag inte kommer kunna tycka om nån igen. Jag tror bara inte att de känslorna ("tycka om" vs "älska") kommer att motivera mig tillräckligt för att ge mig in i ett förhållande med personen som väcker dem. Jag brukar inte connecta med folk; detta har jag haft svårt för sedan jag var barn. och delvis har det säkert med min "personlighetsvariation" att göra. Jag är rätt udda själv och har aldrig riktigt passat in nånstans. Att känna gemenskap och samhörighet med min partner är A och O för mig, och den samhörigheten växer inte direkt på träd om man är alienerad från mänskligheten på det sätt som jag.