Är jag hemsk som inte vill ha honom här ? ..

Jo vet .. Kan ju inte säga till honom att han inte får komma när de är hans son. 

Känns skönt att ni förstår mina känslor ändå. Jag önskar jag kunde känna att de ska bli jätte mysigt att alla är samlade. och de kommer jag säkert känna sen. Men förlossningen för mig är en stor och jobbig grej.
Att inte bara kunna få smälta det och vara ledsen om jag behöver de eller så med min sambo är jobbigt.
Vill ju inte sitta hemma och gråta framför en 4åring som inte har gjort något.

Vi pratade om de skulle bli så att jag skulle bli igångsatt så är de isåfall tänk att sonen ska komma på det datumet. och jag vet att de kan gå olika långtid innan det händer något när man blir igångsatt.
Men jag fråga iaf min sambo hur han hade tänkt lösa det.
Fick svaret att han får lämna mig på förlossningen en timme eller två för att ta emot sonen och lämna honom hos sin bror. Han kunde inte låta sin bror ta emot sonen i så fall.

Känner mig övergiven. Har varken familj eller vänner nära då vi flyttat till en stad jag inte känner pga sambons jobb. trivs jätte bra. Men man hade behövt familjestöd i sånna här tider :) 

Nej. dem är där varjegång han är här. och hans barn är lika gamla. 
Handlar nog mer om att min sambo är envis och vill göra som han alltid har gjort.
Känns väl bättre att hämta sin son när dem inte setts på ett tag än låta hans bror hämta honom.

Nu är det säkert lugnt. Förhoppningsvis går igångsättningen fort om det skulle vara så .
Så vi kanske klarar oss. Men det är ändå något man går och tänker på att '' tänk om'' .

Jag sa att om han åker där ifrån , föder jag hellre själv än att veta att han kan komma inrusande mitt i allt.  

Vi har vanligtvis varannan helg. 
Men hans mamma är lite speciell. Så han har varit hos sin mamma sen i början av nov eftersom vi inte visste exakt när den lille tänkt komma och har inte jätte mycket vänner/familj som skulle kunna ta honom om det satte igång. Men nu tycker hon att han har varit för länge hos henne och vill skicka hit honom.
Och sambon sa ja så klart för att slippa bråk och sen att han gärna vill träffa sonen.
Skulle vi ändra nu , skulle det bli rama skri .

Har försökt prata med honom men han kan inte alls förstå mina känslor och förstår inte alls varför jag tycker som jag tycker.
Hans lösning var att han och sonen kan hålla sig hemmifrån dygnet runt.
Men det vill jag verkligen inte och behöver min sambo hemma. Vill kunna fråga, be om hjälp osv. Det är ju VÅRT barn . Inte mitt.

Känner mig som ett vrak med hormoner som förstör just nu haha :) 

Aboslut inte. och jag har varit tydlig med att han ska få vara delaktig. 
Men de är dem första dagarna jag pratar om . 
Innan har vi varit helt överrens om att vi ska vara själv dem första dagarna just för att det är helt nytt för mig.
Det är en ganska stor sak att få ett eget barn och inte ''ta hand'' om någon annans. Han son är ju inte 100 % mitt ansvar. Jag kan inte lägga mig han och hans ex deras snack om hur de ska vara med sonen osv.

Om vi får fler barn har jag varit med om det engång och kan säkert hantera det bättre. Jag vet iaf vad som väntar.
Vet att min mamma som har 4 barn inte kunde ta hand om någon av oss när hon fick sitt yngsta för att allt gick så fort. Hon fick fldeprission och pappa fick ta hand om alla själva tills hon kunde komma ur sängen.
Och vi led inte speciellt mycket av att vara hos mormor en vecka.
Vi blev ju delaktiga sen..

Så tror de där är från förälder till förälder. Självklart ska syskonen vara med och inte känna sig undanknuffande. men tror han känner sig mer undanknuffad om han märker att jag mår dåligt och inte är på humör för att jag känner mig vilsen och stressad, än om man har fått smälta en del och kan ta emot han med öppna armar.

kanske har jag fel ? men så jag tycker .. :)