7 månaden med försök.. Fler?

Jag tror faktiskt att det är bra att ha lite fett. Håller ju hormonnivåerna uppe...  Fortsätt skäm bort dig:) Promenader är ju i och för sig rätt trevligt:)

Tack snälla! Behöver all pepp jag kan få. Lite tungt nu. Äl-spruta på väg ur kroppen och då blir jag sådär PMSig. Usch!!

Min syster får nu snart sin andra bebbe under tiden vi planerat och försökt få en (och hittills inte lyckats). Tycker också ALLA får barn. Sambon är mer nyanserad och säger att det finns hundratals som har det som vi men de ser vi inte och han har säkert rätt. Gäller bara att fokusera rätt. Inte lätt. VI får stöta varandra här. Det jobbigaste är nog att vi inte berättat för omgivningen, men hur hemligt kan det vara??? Svårt med alla ledigheter och så hela tiden som grädden på moset.

Det beror på hur länge embryot odlas när man sätter in det.. Vanligt är 2-dagars. En del kliniker gör 3-dagars-odling men det tror jag inte är så vanligt. Ett fåtal gör 6-dagars och det är nog max, då börjar ju ägget kläckas. 5 dagar är vanligt om man får många bra ägg (man har råd med lite svinn) för då sägs det att man sållar agnarna från vetet och tar fram de bästa och de är så mogna att de lättare fäster. Att odla till 5 dagar kallas blastocystodling. Man sätter in ett 2-dagars ca 2 dagar efter äl varit, dvs 3(?) dagar efter första plusset på ev äl-sticka. Jag har bara fått 2-dagars. De försökte odla längre första gången men de dog. Det är ju en risk man tar. Den bästa miljön är säkert livmodern men man vet ju inte så jättemycket om kvaliteten på äggen även om de graderas efter poängskalor. Våra insatta har alla varit toppägg men aldrig fäst...

Ungefär så här är det på ett ungefär - om jag förstått rätt vill säga.

Håller tummarna för bra värden på blodproverna...

Du får krya på dig!! Jag tror allt ni får plats. Skynda långsamt!! Är nog en puckel nu direkt efter jul men de sätter säkert igång er när ni är redo för det. Var går ni?

Tjuvtestade idag. Fick ont i lederna som innan mens. Kändes som ÄL-sprutan gått ur kroppen -och det hade den allt. Super-negativt! Men jag hoppas att det ännu finns chans till omslag. Fast liite besviken är jag allt. Men jag får se det positiva; om det blir något plus senare är det ett sant +.

Ja, jag hoppas på det! Ska försöka låta bli att testa förrän tidigast lördag. Fortsätt gärna hålla tummar och tår :)

Apropå IVF så har jag efter mina erfarenheter kommit fram till att man bör försöka själv upp till åtminstone 2 år (kanske även mer) om man är 30 eller under (och kanske även lite högre upp i åldrarna) om det inte är något "uppenbart" fel. Flera jag känner plussade precis vid 2 års försökstid. IVF-behandlingen är tuff och lovar inget... Och man missar ju sina "vanliga" chanser varje månad. Kanske hade äggen blivit bättre på "naturlig" väg. Vad vet vi...?! Jag är inte bitter men har lärt mig lite på vägen genom våra försök. Sedan resonerar vi alla olika och jag har full respekt för det. Vi är alla lika frustrerade oavsett ålder men är man yngre känns det som att det faktiskt finns en chans att det tar sig av sig själv eftersom förutsättningarna kan ändras över tid när man försöker i flera år.  Vad ville jag nu med detta? Vet inte säkert, mest kanske ge lite tröst och stöd i denna "väntan" på behandlingar etc men som kanske om man vänder på det faktiskt ibland är bra...

Kram tjejer

Sötaste, tack!!!

Ni kommer bli föräldrar en vacker dag. Vi vet bara inte när!! Det kan jag säga med säkerhet! NI har åren för er. På något sätt blir det!!

En del får ÄL cykeln direkt efter mensen efter IVFen men de vill helst ha en cykel emellan innan man kör igång med ny stimulering och ffa om man gör FET i ostimulerad cykel. Hormonerna ska väl normaliseras...

Jag vet inte heller men just nu känns det rätt att inget säga på såväl jobbet som privat. Vet inte om vi tar upp det efter att min syster fått barn. Vi får se. Vi kanske har landat i att det inget blev alternativt är vi gravida då :) ...

Jag förstår dig och respekterar dig till fullo att ni vill köra på. Har nog mest ett behov av att diskutera, varför det inte blev som jag trodde, besvikelsen etc...Går man via landstinget tar det ju ofta längre tid än 2 år, men jag tänkte mer om man går privat. Tror ibland man (läs åtminstone jag) lätt blir besatt och tycker det tar för lång tid, man tror aldrig det ska gå osv och känslan är ju rätt men med det facit vi har vet jag inte om det var rätt eller fel att köra på med IVF. Hade vi försökt själva kanske det hade lyckats någon av de "sabbade" cyklerna av IVF, men vi har ju åren emot oss så det var nog rätt att köra på. Sedan ska tilläggas att vi hade väldigt mycket bryderier innan vi vågade gå på IVF trots att det var det som rekommenderades. Så min "grundskepsis" kanske spelar mig ett spratt.

Utredning däremot tycker jag man ska göra snabbt. I och för sig fick vi okej på min mans spermaprov vid utredningen men då vi väl kom till IVFen var de inte så bra de som var rörliga (tror de analyserades mer inför IVFen men vet ej) och det hade vi nog inte fått reda på om vi inte gått över på IVF...

Kram och God Natt

Du kommer fixa det!!! Kanske är viktnedgången det enda som krävs för att det ska ta sig av sig själv, och är det inte det har du maxat förutsättningarna inför IVFen. Vi har ju lite samma problem (prolaktin + få pigga spermier) som ni plus att jag har åldern emot mig - men en sak skiljer. Jag tror jag skulle behöva gå upp lite i vikt. Kämpar men det är svårt när jag passerat 35 att få kilona att stanna kvar så problemet är det omvända, men lika jobbigt för det. Blir deppig av att inte få röra på mig och känner mig inte behaglig när jag blir tyngre men jag kämpar hårt. Har gått upp snart 2 kg och något till kan det kanske bli. Vi får stötta varandra!

Tänkte också på tvillingar ett tag men nu tror jag jag vill ha ett barn med så lite risker som möjligt. Vi kommer ju vara ganska gamla när barnet växer upp... Fast skulle vi sätta in två embryon en gång så måste vi ju ha med det i beräkningarna.

Jag tycker inte ni är gamla. Inte purunga men för fertilitetsfolket hyfsat unga. Det är bra!!! Vet flera där det var svårt få till ettan men där det sedan rullade på "av bara farten".  Vi tänker positivt!!

MEN vet ni vad som hände idag!?!? Tjuvtestade och jag tycker jag aaanar ett streck. Syntes inte först så jag gick och lade mig igen och när jag kollade igen så var där något. Jag vågar inte tro på något längre i denna karusell. Varit så nära att ge upp men känner mig jättepirrig nu. Har bestämt att inte testa igen förrän måndag morgon. Hur ska jag få tiden att gå?? Har börjat inbilla mig symptom så det känns jobbigt om det inte blir något. Jag som försökt vara så cool, men känslorna drar lätt iväg. Fortsätt gärna hålla tummarna. Så här nära har vi aldrig varit..

Jag ska försöka att låta bli att testa innan måndag... Lovar inget ;) Är lite för dålig på att fixa kort för att det ska ske enkelt så jag uppdaterar med skriftlig info. Blir det konstig skillnad på färgen får jag kanske försöka få ut en bild för lite "peppande" uppmuntran :)

Förstår vad du menar med att man målat upp en viss bild och sen blir det inte så. Jag trodde väl inte att jag snart 40 skulle sitta i detta träsk. 25 var väl en bra ålder för barn liksom. Men nu sitter jag här. Försöker gilla läget - och i och med att våra odds sannolikt är sämre än många andras i och med vår ålder och min mans spermiekvalitet försöker jag intala mig att ett liv kan bli bra utan detta så efterlängtade barn. Fast helt övertygad är jag ju inte men jag tror det är bra för min själ. Min man är inte lika barn-önskande som jag (åtminstone inte lika analytisk och funderande) så det är nog jag som lider mest. Han var dock mest orolig vid utredningen. Jaja. OM det blir ett plus nu har vi i alla fall fått ett stort fall framåt. Vi får se. Molar lite nere i magen. Vill inte analysera mer men klarar inte att stänga av. Kanske bäst gå och lägga sig:)

Hoppas på starkt test för dig imorgon och sedan lite fint mys på det. Det finns ju en sak som är trevligare med naturlig befruktning jämfört med IVF;) Om man klarar av att spänna av vill säga... Man blir ju lite "knäpp" och frustrerad med tiden.