Calqyl skrev 2013-10-27 19:49:22 följande:
Det är ni absolut värda! Hoppas hoppas!
Hela min familj, mina svärföräldrar och våra närmsta vänner vet vår situation, på gott och ont. Skönt att slippa ljuga men ibland saknar jag att bara kunna låtsats att allt är bra. Till exempel är det ingen som vågar prata om min systers graviditet när jag är där, vilket dom såklart inte gör för min skull, men det gör att jag känner mig väldigt utanför. Min syster hade lovat att berätta för mig först när dom varit på ultraljud och kollat könet men hörde inte av sig utan jag fick själv fråga. Då visade det sig att det var för tidigt att se så dom skulle göra ett nytt UL men hon hörde inte av sig efter det heller... Jag har varit väldigt tajt med min syster men nu tar jag avstånd.. Jag är väldigt besviken på henne då jag berättade för henne när vi försökt ett år men hon berättade inte för mig att hon var gravid förrän hon var i v 16 trots att vi umgicks mycket i somras. Dessutom hade hon berättat för alla andra i min familj först vilket gjorde att det "läckte" ut och jag fick reda på det via någon annan.. Känner mig så lurad och överkörd på något vis, svårt att förklara..
Annars har jag det väldigt bra, försöker hålla mig sysselsatt, har precis börjat nytt jobb i ny stad, ska åka till Australien i fem veckor över jul och nyår, letar bröllopslokal tills nästa höst :) så jag har det väldigt, väldigt bra nu egentligen men det är svårt att vara lycklig när man saknar det man vill allra mest..
Tack snälla! Trots höga förhoppningar med ny variant på behandling verkar det gå åt skogen. Har börjat frysa och känner mig väldigt ogravid. Men det är inte slut förrän mensen kommer så några dagar till får jag kämpa på med hormonsubstituten jag tar. Bläh!!
Usch vad tungt det känns nu! Och precis som du har jag svårt med relationen till min gravida syster. Min familj vet ju inget om vår IVF och det allra värsta är nog relationen till min mamma som i vanligt maner kör med mig som är äldst och favoriserar min stackars sårbara lillasyster (och bror) Tänk om hon bara visste hur vi kämpar. Men det känns samtidigt helt rätt att inte säga något. Jag vill inte ha deras "medlidande". Inte ännu i alla fall. Hoppas du finner en väg att tackla din familj. Man är i en så skör situation och det finns så mycket i vågskålen. Jag känner att risken är att jag blir bitter och det vill jag inte. Jag vill trots allt ha en bra relation med min familj. Min syster har säkert jobbigt med sina graviditetshormoner så jag försöker vara vidsynt. Men lätt är det inte!
Tror det enda rätta är att glädja sig åt det man har och försöka låta bli att tråna efter det man inte har (hur lätt är det??). Har förut haft det superbra på jobbet men när även det börjar bli sämre känns det som en nedåtgående spiral med allt. Försöker lyfta mha mina fina vänskapsrelationer. De ger mig mycket. Ett fåtal av mina närmaste vänner vet mer eller mindre om våra problem. En del vet allt, en del bara att det är svårt i bebisverkstan utan detaljer. Känns lagom just nu att ha en handfull som vet och som behandlar mig på samma sätt efter som innan de fick veta. Man kan få gråta och vara arg. Jag som annars brukar vara ganska lugn känner att jag då och då måste pysa lite för att kunna leva vidare i nuet.
Den här helgen ska vi åka ut till några gravar och tänka på det viktigaste, att vi har varandra. Sedan får vad som helst hända oss!
Kram alla därute i mörkret!
