7 månaden med försök.. Fler?
Här är en till som är väldigt nere.. Testade negativt på Bim :(
Inlägg från: Calqyl
|
-
-
Inte än men är på ÄL+16 så borde ju ha visat något på testet då tycker jag.
Får gå på försök nr tio på nyårsdagen istället.. -
Ja jag tror det iaf. Mina ägglossningstest har alltid visat positivt var fjärde måndag även om mensen varierat något. Tycker det verkar konstigt men så har det varit..
-
Hej! Jag har följt denna tråd länge men aldrig skrivit eftersom jag tyckt ni varit tillräckligt många ändå. Men nu när många plussat tänkte jag ni kanske ville ha sällskap av någon som fortfarande kämpar :) Vi har försökt i 1,5 år och är precis klara med utredningen som visade absolut ingenting.. Det är ju egentligen positivt men man blir ju frustrerad och undrar varför inget händer. Vi ska försöka på egen hand året ut och sen blir det ivf om vi vill.
Kram till alla som kämpar -
Vi är 27 båda två så tillhör väl medelåldern ;) Våran utredning tog ca ett halvår och då gjordes på mig: blodprov, vul, spolning och kontroll hur spermierna rör sig i mig. Och min sambo undersöktes och fick lämna spermietest. Jag har regelbunden menscykel och äl. Med andra ord är allt precis som det ska men ändå händer inget..
-
Hm ja de har jag kanske.. Inte helt omöjligt ;) Jo man får ju försöka hålla hoppet uppe men det är svårt. Min syster har precis blivit gravid, tog sig på typ tredje försöket.. Självklart är man ju glad för hennes skull men Gud va jobbigt det är :( Har också börjat nytt jobb precis som ligger 20 mil hemifrån så nu ses jag och min sambo bara på helgerna. Så är inne i en ganska tuff period nu.
Jamen två befruktade ägg är väl bra? Man kan väl plocka ut flera stycken men så blir inget befruktat.. Håller tummarna för dig! -
Anonym (tvålen) skrev 2013-08-29 22:35:09 följande:Har också gravid syster. Som dessutom redan hunnit få ett barn medan vi längtat. Men jag är inte bitter:) fast liiite tungt kan det kännas ibland.
Två befruktade ägg är mycket mer än inget. Tyvärr är min mans produkt inte hyperbra så det är väl så här verkligheten ser ut. Det jobbigaste just nu tycker jag är att veta när man ska sluta. Hur många försök orkar vi liksom?? Och när är det bättre att ge upp och reorientera för att inte förstöra hela livet. Vi får se. Ännu så länge hänger vi i. Ni är väl med tjejer??
Oj förstår inte hur du klarat dig igenom det! Men antar att det blir lättare med tiden... Ja det är nog väldigt individuellt hur länge man orkar hålla på. Är väl många faktorer som spelar in, hur man mår under behandlingen och hur man har det ekonomiskt tex. Själv går jag mest i tankarna hur länge man ska försöka på egen hand, vi har ju som sagt inte hittat något "fel" så då känns det lite konstigt med ivf tycker jag. Var i behandlingen är du nu? Eller det vill du kanske inte säga.Dracarys skrev 2013-08-28 13:35:52 följande:Vill bara hoppa in och heja på lite! Hoppas att det går bra för er här inne och att det har blivit några fler plus sedan sist!
Vi försökte i 1,5 år innan det tog sig. Efter 1 år påbörjade vi utredning och allt visade sig vara normalt, så nästa steg efter sommaren hade i så fall blivit inseminationsförsök.
Nu är jag dock i v 13 och vi ska på ett ultraljud idag för att titta på knodden.
Det går, håll ut, 7 månader är lång tid att vänta, men när det tar sig går det fort!
Hoppas det gick bra på UL, kul att höra att man kan lyckas på egen hand efter så lång tid. Har du några funderingar kring varför det tog sig just då? Alltid roligt att höra :)
-
Tack för tips och kloka ord! JAg tycker det är så mycket lättare att ta till sig från någon som är i liknande situation. Jag ska försöka att bara njuta av mitt nya jobb detta året och så tar vi nya tag i barnfrågan nästa år. Jag tror också att det är lättare att plussa om kroppen mår bra, däremot tror jag inte på "sluta tänka på det". Det gör mig bara arg när folk säger det tillsammans med "det löser sig". Jag förstår att man bara vill väl men det är faktiskt inte säkert att det löser sig..Anonym (tvålen) skrev 2013-08-31 16:18:48 följande:Man orkar mer än man tror men jag tror det finns många som har det "värre" än vi. Tror i och för sig på tanken att sorg aldrig kan jämföras mellan två personer. Vi är olika sårbara och har olika bakgrunder. Men samtidigt kan man i liknande situationer stötta varandra och det tror jag mycket på.
Just nu ruvar jag på ett embryo och ska testa en bra bit in i september så nu försöker jag sysselsätta mig med allt jag tror är okej att hitta på utan att minska chanserna.
Jag tror att man mognar olika snabbt för IVF utifrån ålder, personlighetstyp etc men när ni försökt tillräckligt länge (bara ni vet hur länge) tror jag ändå ni kommer vilja testa åtminstone en gång innan ni ger upp. Vi var ytterst negativa till IVF men delvis pga vår ålder mognade vi till att försöka EN gång och sedan blev det TVÅ och baske mig om det inte blir ett till försök om detta inte lyckas. Samtidigt så känns det väldigt slutgiltigt när man gett sig in i IVF-karusellen. Lyckas det inte med detta då har man liksom uttömt "allt". Kommer kännas tomt om alla ansträngningar bara ger - (orkar/vill ej tänka så nu). En del väljer adoption framför IVF och det finns lika många vägar att gå som par men mitt enda tips om allt ser bra ut och ni inte är över 30 ; skynda långsamt! Flera i tråden plussade efter dryga året. Bara man har ÄL varje månad har man ju i alla fall chansen. Ta det piano året ut. Jag tror IVF-tankarna bubblar upp ändå oavsett och till slut, om ni inte lyckats på egen väg, känner ni nog en vacker dag att det är dags (eller inte om ni inte vill prova). Nu kommer jag få så mycket skit för detta men jag väljer ändå att skriva detta. Min känsla, trots att ingen vill erkänna det, är att det är lättare att plussa när man mår bra, är utvilad, haft semester, varit i solen, är avstressad. Men samtidigt blir ju många gravida under vinterhalvåret med så det är ju ingen regel men jag tror på att komma i såväl psykisk som fysisk balans och oavsett hur det går så har man nytta av det vid IVFen för den prövar en såväl individuellt som parmässigt. Lycka till!
Jag håller tummarna stenhårt för att det går hela vägen för er denna gång! -
Tvålen: Usch va tråkigt att de känns som mensen är på väg :( Hur har det känts idag? Tycker absolut ni ska ge det minst en gång till (om det nu mot förmodan inte tagit sig denna gång). Man får ju i vanliga fall tre försök från landstinget så då borde det ju vara vanligt att det kan ta några försök.
Själv känner jag också att mensen är på väg, kommer nog imorgon. Det är ju det som också gör det helt omöjligt att släppa tankarna, när kroppen fysiskt påminner en hela tiden... -
Tvålen: nej va tråkigt! Lider med dig :(
Själv brottas jag med många känslor, är så glad över mitt nya jobb där jag trivs jättebra men hela tiden ska man bli påmind om vad man inte har. Idag kom en som är mammaledig på besök med sin lilla bebis.. och när jag var och tränade pratades det på om barnträning hit och dit.. Och så PMS på det.. Och regnet gör gör inte en på bättre humör direkt :P