Anonym (tvålen) skrev 2013-02-22 20:55:49 följande:
Åh neeej Ebba! Jag som trodde att spolningen skulle vara den där extra grejen som fixade plusset för er. Så dryyygt! Stoooor kram. Är ju tyvärr väldigt medveten om hur det känns :( Fast helt ska man kanske inte ge upp även om det verkar mörkt. Vi håller tummarna några dagar till:)
PMS är det värsta och den verkar bara bli värre med åren. Eller om det är denna barnlängtan som ytterligare spär på den. Trist är det hursom!
Jag har ju tidigare snuddat vid IVF-tanken här i tråden. Min sambo har varit nejnejnej väldigt länge. Fast så var det ju med att försöka få barn också så det har ju visat sig att det kan bli ja om man väntar. Nu är jag däremot lite mer på. Känner att vi redan har väntat i dryga 2 år på att bestämma oss för att pröva lyckan och sedan nästan ett år med försök. Så ska vi göra något så ska det vara innan år hinner förflyta. Fast samtidigt har jag ju bra gener för att lyckas vid hög ålder och jag har ju fått till det förr, men jag vet inte. Är så rädd för ev långsiktiga risker för mig och det eventuella barnet. Jag vet inte. Min sambo har nämligen blivit mer med på noterna men nu är det nästan jag som velar. Det känns sååå svårt. Vi borde ju ha ett tag till på oss men om vi ska på IVF-tåget så borde vi snart ha stigit på för länge sedan liksom... Usch. Och inte är det någon garanti för att det blir någon bebis heller (såklart) och det kostar en del (fast vill man så vill man). Har kollat lite på olika ställen och det skiljer dessutom en hel del i pris. Har du någon mer info om vad som är bra och hur man ska göra.
Har även funderat på att prova insemination. Hjälpte min kusin då hon blivit lite till åren och det är ju ett minimalt ingrepp i jämförelse. Verkar dock som det inte ger resultat så ofta men om jag inte vågar IVF vore det kanske något.
När nu du Ebba som varit den "naturliga", coola, "vänta-allt-har sin-tid" också börjat fundera kring IVF blir jag helknollrig. Vi pratade faktiskt om detta förra helgen och bestämde oss för att vänta till efter sommaren om det blev aktuellt (möjligen besök innan så vi kunde köra igång direkt efter sommaren vb) men nu blir jag sådär knasig och knäpp igen. Var det fel beslut etc. Förmodligen inte men ni vet hur det är man pendlar mellan molnen och avgrunden.
Men, som svar på din fråga Ebba; klart jag är på för en ny tur i berg-och-dalbanan. Tyvärr verkar det bli ett ensam-åk denna månad men vi får hålla tummarna för att något drastiskt sker som gör att vi kan få chansen till ett nov/dec-barn:)
Ja usch, igår var en deppig dag. Men det känns som tur är bättre idag. Tokblankt i morse igen så nog är det kört alltid. Men visst, så länge mensen inte kommer... :)
Jag har ju absolut (och är) varit emot alla "ta-det-här-så-blir-du-lättare-gravid-preparat" men det är mer för att jag tycker inte att man ska experimentera med dem själv. Jag tror säkert att vissa kan vara bra, men man måste ju veta vad problemet är anser jag. Alltså, om man tar ett preparat, ex. bisolvión, som gör slemhinnorna tunnare så är ju det säkert bra för de som har för tjocka slemhinnor, men för de som probelemet är det omvända eller de som har bra slemhinnor gör det ju bara värre för sig själva. Så jag tycker inte att man ska göra något som man inte vet kan hjälpa en.
Däremot ivf är jag helt för. Du frågar om tips. Det är så svårt, det verkar ju som om ni är lite veliga båda två, men det jag absolut tycker att ni ska göra är att boka en konsultation, eller t.o.m. tid för utredning (om ni känner att det är värt pengarna, vår kostade 4000 kr) så att ni kan få prata med en läkare som kan råda er kring hur ni ska göra. Det kände jag hjälpte min sambo att förstå hela situationen mycket bättre. Han har ju hört mig prata om olika saker som har med barnalstrande att göra och även om han är helt med på noterna nu (fast han har varit helt emot barn tidigare också) så blev det ändå en annan sak när en läkare pratade om det. Och läkarna var så himla bra och trevliga så vi mådde faktiskt bättre efter att ha varit där än innan.
Vi har också diskuterat både inseminering och ivf med vår läkare, men i vårt fall, eftersom man inte hittar något fel (de är ju fortfarande övertygade om att vi kommer lyckas på egen hand) så rekommenderar man ivf direkt. Om man har ett dokumenterat problem såsom trånga passager eller något annat som gör att man tror att spermierna har svårt att simma upp, så kan insemination vara en mycket bra lösning. Man kontrollerar ju då också ägglossningen med hormoner så att man inseminerar vid precis rätt tidpunkt och de spermier man "skjuter upp" är tvättade så tillvida att det bara är de bästa simmarna man använder. Så det kan ju även vara bra vid trötta simmare.
IVF används ju ofta när man inte riktigt vet vad felet är. Då får kvinnan hormoner (oftast i sprutform) för att få kroppen att mogna flera ägg på en gång och samtidigt för att stoppa kroppen för att släppa dem själv. Det brukar man få i början av cykeln, tror man börjar på typ dag tre och tar sen sprutor i 5 dagar. Man undersöks sedan 2-3- gånger under de kommande 8-12 dagarna innan det är dags för äggplock. Samma dag som äggplock få mannen lämna sperma och de gör sedan samma sak med den, ser till att de bästa simmarna får komma till och sedan lägger de äggen och spermierna tillsammans över natten, haha jag tycker att det låter så roligt. :) Sen på morgonen så ser man hur många som "parat sig" och blivit embryon och efter ytterligare några dagar stoppar man in dem igen och ca 20 dagar senare vet man om det tog sig.
Nu var ju detta en väldigt förenklad förklaring (och säkerligen inte helt medicinskt korrekt) men jag har iaf gjort mitt bästa för att förklara. :) Hoppas att det spred lite kjus över det du undrade. Annars får du mer än gärna fråga igen!
Som sagt, jag tycker absolut att ni ska boka en tid och prata med någon, s kan de råda er i frågan och jag tror också att det skulle underlätta för din sambo att förstå situationen. Jag hoppas verkligen att ni får chansen den här månaden trots allt!
Stor kram till dig!!
