7 månaden med försök.. Fler?

Jag har läst att var tredje dag är det optimala. Att det blir mindre sperma per gång om man har oftar än så och att chansen därför minskar. Men det kanske inte spelar någon större roll. Om båda orkar och vill är det väl bara att köra på, men jag tror inte att man ska känna sig tvungen att ha varje dag.  För vår del hade vi betydligt mera sällan än var tredje dag och det gick också.

Varför är han nervös över spermaprovet? För att han ska lyckas lämna det eller för vad det ska visa? Vad är det som tyder på att det är någon brist med sperman?

Tanken är väl att orgasmsammandragningarna hjälper till att "dra in" spermierna. För vår del verkar det inte ha inverkat. När vår första blev till var vi precis nygifta och min fru fick inte orgasm, men likaväl blev hon gravid på första eller eller möjligen andra samlaget. Inte heller när vår andra gjordes hade hon börjat få orgasm, men samma sak där, två tre oskyddade samlag och hon var gravid. Däremot med vår tredje tog det hur länge som helst trots att hon då fick orgasm ganska ofta.

Nej, man vet ju inte vad som inverkar. Kanske hon fortfarande var så fertil när hon blev med de första, då var hon 30 och lite över, så ingen "hjälp" av orgasmer behövdes. Men sen när vi fick vår tredje när hon närmade sig 40 så hade fertiliteten sjunit så mycket att det aldrig skulle ha blivit något utan orgasmen. Så kan man ju också fundera.

Kanske den har uppkommit för att många kvinnor annars skulle nöja sig utan orgasm eftersom de är så ivriga att bli gravida,,,

Är det någon sorts integritetsgrej att han är så rädd att lämna sperma? Om han inte behöver lämna provet på klinik utan får göra det hemma kan ni ju hjälpas åt och göra en skön grej av det. Hur gammal är han?  

Ok. Jag tänkte om han var jätteung och tyckte att det känns olustigt att behöva bli utsatt för undersökningar. Men det är klart också i hans ålder vill man väl gärna känna att man står på topp och inte har några fel som behöver undersökas och åtgärdas. Tror du att det kan vara några sådana, kanske omedvetna, tankar?

Jag tror att det är ganska naturligt och vanligt att man som man känner sig orolig inför den första graviditeten. Men känner sig kanske inte redo att blir far, men är lite utanför när kvinnan verkar ta allt så självklart etc. Även om det går enkelt och lätt för kvinnan att blir gravid. Så om det dessutom är problematiskt och kräver utredningar så kan dessa känslor förstärkas. Kanske ni kunde prata med någon och få stöd. Och försök vara öppna mot varandra och acceptera varandras rädslor och fundersamheter.

Försök slappna av lite. Ni är unga och har livet framför er. Tänk på er relation också och inte bara graviditeten. Lycka till!

Men nog kan det var att slag mot manligheten också att försöka och försöka och inte kunna göra frun gravid. Kanske lika bra att man låter udnersöka sig och få klargjort hur läget är och vad som ev. kan göras.