Rädsla inför förlossningen....
Bra skrivet Juli! :)
Jag var oxå med i "en unge i minuten" (kanske var mitt avsnitt du såg?!) del 2 Malin och Conny.
Jag var väldigt rädd inför förlossningen och gick på samtal i slutet. Jag var livrädd, som du. Kejsarsnitt för mig var uteslutet då mitt första barn är född med det och för mig var det inte trevlig upplevelse. Så jag var hela tiden inställd på en normal förlossning.
Min rädsla höll i sig tills det började kan man säga. När värkarna började (väldigt försigtigt å smygande) så visste jag på något sätt hur jag skulle göra. Och rädslan var borta. Det finns ju ingen utväg direkt så jag tror (som Juli skrivit) att man måste försöka vara posetiv. "Det här kommer gå bra" "det här klarar vi/jag". Ang. smärtlindring så tog jag ingen ställning (för jag visste inte hur jag skulle reagera när jag hade ont). Man hör ju att födande mammor som sagt att dom absoluuut inte vill ha nån smärtlindring alls tillsut skriker -ge mig eda!!!
Så jag skrev i mitt förlossningsbrev att jag var öppen för förslag (så fick jag ta beslut där och då). Det är ju så himmla svårt att bestämma sånt när man inte vet hur ont det kommer att göra eller hur man reagerar på smärtan. Så jag körde på så länge jag kunde hålla ut sen blev det lustgas. Och när jag kände att smärtan blev för mycket fick jag epiduralen.
Försök att inte bestämma så mycket, det blir som det blir funkar nog bäst! För det blir ju sällan som man tänkt sig!