Ni som avlivat er hund - sorgen

Fin tråd. Det skulle vara lite mer liv i den :)

Det är snart 5 år sedan vår första hund dog, Fanny, en svart cocker spaniel. Det var plötsligt.
Hon hade hela sitt liv varit en lugn hund som gillade att ligga och gosa. När hon hade badat älskade hon att bli nerbäddad medan hon torkade. Hon låg ofta under täcket med mig på natten. Så vi märkte väl inte riktigt om hon hade visat sig tröttare ett tag.
Men en dag ville hon inte alls äta. Hon stod och stirrade på oss och hon hade svårt att andas. Hon tog snabba korta andetag. Så vi åkte in med henne, hon röntgades, hade vätska i lungorna, fick vätskedrivande och syrgas. De sa hon skulle bli bättre, men det blev hon inte. Hon blev snabbt sämre där hos veterinären.
Jag satt på golvet och höll henne i famnen medan hon hade syrgas i nosen. Sen föll hon bara ihop. Veterinären gav henne en adrenalinspruta och hjärtmassage men det hjälpte inte. Vi fick åka hem med hennes halsband och koppel (vilket vi fortfarande har kvar).
Vi skaffade henne när jag var 10. Jag hade tjatat så länge på en hund och var överlycklig. Hon kommer nog för alltid ha en lite, lite, större plats i mitt hjärta.
Det som hjälpte i sorgen då var vår andra hund. Man måste fortfarande ta hand om honom och gå ut på promenader o.s.v. Lite senare skaffades även en ny liten tik som är fantastisk på sitt sätt, men jag kommer aldrig sluta sakna Fanny.

Nu är det nog snart Luddes tur (hanen). Han är 9 år och har stora problem med båda bakbenen. Knäna hoppar konstant ur led. Han går på smärtstillande men vi tror inte det är länge kvar för honom. På något sätt var det ändå lättare med Fanny då det var plötsligt än att gå och vänta på när det är dags. Jag passar alltid på att gosa lite extra med honom när jag är hemma nu för jag vet inte om jag kommer få träffa honom igen.

Jag har flyttat hemifrån, 60 mil bort, och har nyss startat min egna lilla familj. Vi har en 8 mån gammal shibavalp här och jag har bestämt mig för att vi ska få 16 härliga år med honom innan vi behöver tänka på något såhär tråkigt.

Sen brukar jag alltid tänka att när jag dör kommer alla mina hundar stå och vänta på mig någonstans, och längst fram står Fanny. Jag kommer få träffa henne igen. Även om jag inte tror på ett liv efter döden så är detta en gullig tanke.

Jag kommer nog aldrig vara utan hund. De betyder så mycket för mig och ger så mycket glädje så det är värt sorgen och saknaden. :)