Ni som avlivat er hund - sorgen

Usch - varför gick jag in och läste här..? Vi var tvungna att ta bort vår endast 22 månader gamla Boerboel i mars 2012. Han hade redan två dåliga höfter, en dålig armbåge och ett batteri av allergier. En söndag i mars, fem dagar innan vi skulle bila tillsammans med hunden ända till Spanien, kom han haltande fram till oss när vi var ute och gick. Vi tog honom till veterinären som konstaterade att ena korsbandet var av och fick beskedet att operation var möjlig men risken att andra korsbandet eller höften skulle ryka under konvalescensen var mycket hög.

Efter att ha diskuterat hemma och med en annan ägare av samma ras vars hund (utan höftproblem) gått igenom operation och vid detta tillfället ett år senare, verkade hyfsat återställd (till en kostnad av ungefär 80.000 kr), tog vi det oundvikliga beslutet att låta honom somna in.

Det var ingen jättemunter månad i Spanien - men vi hade i så måtto tur att vi hittade en valpkull som skulle vara leveransklar precis när vi skulle hem, så vi tog vägen om Danmark och hämtade hem vår nya valp. Han är naturligtvis underbar men saknaden efter vår första hund är fortfarande enorm trots att minnet bleknar. Tur man har mängder av foton på 66-kilosklumpen.