Ni som avlivat er hund - sorgen

Vi tog över vår första hund från min mans mamma. Ceasar hade varit i familjen i hela sitt liv men min mans mamma kunde inte längre ha kvar honom. Han var 11 år då vi tog honom och vi fick ha honom i nästan två år innan vi tog beslutet att låta honom somna in.

Han var helt enkelt gammal, stel, kissade på sig flera gånger om dagen i ett halvårs tid (vi undersökte honom för diabetes och andra sjukdomar, men veterinären hittade inget fel på honom.) drack mängder med vatten, saknade många tänder så han hade svårt att äta. Det var ett bra beslut och han hade ett fint liv i sina 13 år. Jag kände honom i totalt 6 år och han älskade mig så mycket. Om min man gick med honom före i trappan så stannade han alltid var tredje trappsteg och tittade upp i trappan för att se att jag var med, han sov alltid hos mig under täcket och älskade att sitta i mitt knä. Det var en fin hund och saknaden var enorm under ett år ungefär.

Botemedlet blev en ny hund, trots att vi sa till oss själva när vi gick hem med tomt koppel efter att han somnat in att vi aldrig mer ville gå igenom samma sak. Ha en hund som man älskar och gläds åt varje dag och sedan måste ta ett beslut om döden. Men nu är vår Grandis 2 1/2 år och vi ser så klart glädjen i att få många fina år med honom innan det är hans tur att vandra vidare. Men jag tänker på det nästan varje dag. Jag vet inte varför men jag kan inte låta bli. Tanken på ett hem utan honom. Hur kommer det vara att inte ha en stor jöns som hälsar på en varje dag, som jag tar ut på tomten och långa härliga promenader, som värmer en när man är lite trött och kall, som lägger huvudet på sned och tittar på en som att han vet allt man tänker.

När den dagen kommer och man får ta ett jobbigt beslut igen så har man ju i alla fall alla härliga minnen och en hel massa år att tänka tillbaka på, och det överväger ju så klart.

Vi har även tagit bort en katt för många år sedan, Donatello. Donatello och Ceasar finns i varsin urna och tanken är att vi ska gräva ner de på tomten nu när vi äntligen har ett hus. På samma tomt som Ceasar en gång i tiden sprang benen av sig. (Vi har köpt min mans mammas hus) De ska grävas ner under vårt fina pilträd. Där får de ro.