Ni som avlivat er hund - sorgen

Jag hade en schäfer/rottweiler korsning, tog henne när hon var 8 mån. Av många anledningar var vi tvungna att lämna henne åter till hennes förra ägare när hon var ca 1½ år. Hon spenderade ca 3 mån hos dessa, varpå hon var väldigt stressad, slagrädd osv. Det enda hon gjorde i veckors tid när jag var i skolan (mamma var hemma), var att ligga i min säng. När man var ute med henne var hon rädd för helt normala saker, soptunnor och liknande. Hon var totalt förstörd, min fina hund ! Hon var den som räddade mig i svåra stunder, gav mig fina minnen och vi uppträdde i freestyle på diverse tillställningar. Från att vara vältränad på alla dess sätt, till att bli så förstörd psykiskt...
Varje dag som gick skärde det i mitt hjärta av att se henne så stressad och sönder, hon var inte sig själv..

Vi fick några fina veckor till, jag la all min energi på henne och såg till att hennes få sista veckor blev fina, och jag har mycket fina minnen från våra få år tillsammans. Hon blev bara 2 ½ år. När vi avlivade henne så såg man i blicken att hon fick ro, hennes blick var som förut. Det kändes rätt mot henne, innan vi tog bort henne tog vi hem hundterpeuter eller hur de nu stavas. Men de sa att det aldrig skulle gått att få tillbaka lugnet hos henne. Min morfar begravde sen henne på ett gärde, jag vet att hon hade gillat att springa där.
Varje gång jag åker förbi (min morfar bor bredvid riksvägen så vi åker där regelbundet), så säger jag att jag älskar henne, ofta får jag rysningar och ibland så känns det som att hon sover i min säng. Låter jätte konstigt, men de andra hundarna jag har nu lägger sig inte där då, inte i närheten. Så jag tror bombsäkert att hon är här hos mig ibland.

Hon är för mig, den vackraste ängeln i himlen, jag känner att de var rätt beslut att låta henne vandra vidare, även om jag hade förväntat mig många år med henne. Många av våra mål hann vi i alla fall uppfylla och hon tog mycket plats i mitt hjärta, den lämnar hon aldrig. Klart man alltid saknar henne, gråter fortfarande för henne då och då. Nu är det mer än 2 år sen hon somnade in och nu har hon sällskap av sin fina son där uppe som led av svår magkatarr och det fanns inget som kunde hjälpa honom heller. Sonens pappa bor hos mig fortfarande så det blir till slut en komplett familj, men de hoppas jag dröjer många år till !!

Om min fina vän, sa veterinären när vi avlivade henne att hade det obducerat henne så hade organen varit lika slitna som på en 13-14 år gammal hund.. Sönder stressad...

Sorgen får ta den tid det tar, alltid väldigt jobbigt att ta bort ett djur. När man kommit en bit in i sorgen så kan man tänka på alla fina minnen och stunder som det gav en, och inte minst erfarenhet.